Glad Påsk och Gott Nytt År!
Hej kära vänner och familj. Jag för lite anteckningar över det jag upplever främst på sjukhuset i Nepal. Det är skönt att skriva av sig lite och bra sätt att minnas den här tiden på. En del av er har hört av sig och frågat hur vi har det. Tänkte att jag därför lägger upp anteckningarna här på min gamla blogg, välkomna att läsa och hojta gärna till om ni vill bolla något med mig av det jag skrivit ner.. Lite sjukhusspråk kommer garanterat slinka in, ursäkta för det.
På långfredagen begav jag och min kollega, tillika klasskamrat, Hanna oss till Kathmandu i Nepal. Här väntar oss nu cirka en månads praktik inom barnkliniken på Tribhuvan Teaching Hospital. Vi landade i Kathmandu på påskafton och på påskdagens morgon var vi välkomna till ”introduktionsfrukost” utav hotellet som vi checkat in på i stadsdelen Thamel. Vi fick på påskdagens morgon äta frukost med Dr Yurganda från sjukhuset som förestår det hotell där Hanna och jag bor. Vi fick tipset att bo här utav läkarstudenter som också varit här ifrån Göteborgs universitet för att skriva uppsats. Det har varit roligt att få umgås med dessa fina personer och de har lärt oss allt de kan om Nepal innan de nu dragit ut på vandringar innan hemfärd. Introduktionsfrukosten var extra festlig men sedan blev vi glatt överraskade när vi förstod att det i princip var samma frukost till vardags: nepalesiska rotis (ett slags ojäst bröd av typ chapatistyle), ägg av valfritt format, pannkaka med honung och currystekta potatisar med massa koriander. Frukostdrycken består av mangojuice och nepalesiskt te masala. Teet i Nepal påminner mig väldigt mycket om Kenya. Svart starkt te som kokas i mycket mjölk, med massa kryddor och socker. Minns att Viola och jag på vår sjukhuspraktik i Kenya drack detta te som lunch ihop med de andra sjuksköterskorna..
Efter frukosten på påskdagen guidade en snäll farbror oss fram genom morgontrafiken till en lokal minibuss som vi hoppade på och kom fram till sjukhuset. Till att börja med skulle vi möta koordinatorerna för internationella studenter på sjukhuset: Mandira och Pardip. Det visade sig att vi var en timme tidiga så vi passade på att skaffa fram passfoto till id-kort vi behövde på sjukhuset. En kille på ”Top studio” i ett av alla stånd längsmed gatan fotade av mig, efter att först ha justerat några av mina lockar så att de hamnade bakom öronen. När jag frågade hur lång tid det skulle ta att framkalla fotona frågade han ”går det bra att du kommer tillbaka ikväll?” Jag blev lite förvånad eftersom det stod på skylten till ”Top studio” att det skulle ta 5 minuter att få korten. Vi kom överens om att jag skulle komma tillbaka och hämta fotona kl 15. När jag sen kom för att hämta resultatet hade han retuscherat bort mina lockar och färgat mitt hår. Det ser ut som att jag har en mössa på kortet och inget hår alls. Haha! Jag log, sa tack och undrade i mitt stilla sinne hur jag hade sett ut om jag hade hämtat ut korten ännu senare.
Hur som helst, tillbaka till på koordinatorns kontor fick vi vänta i omgångar och dricka te och vänta lite till innan alla papper var ordnade med. Efter en snabb rundtur på sjukhuset lämnades vi av på barnavdelningen, paediatric ward, och praktiken kunde starta. Såhär i början har vi fullt sjå att försöka hänga med i språket. Även om våra nya kollegor är jätteduktiga på engelska så kan vi ha svårt att förstå varandra, Nepalesisk och svensk engelsk dialekt skiljer sig ganska mycket. Jag får tänka till ordentligt i de snabba ronderna, namn på diagnoser och mediciner hoppar fram och tillbaka mellan sjuksköterskorna. Till exempel tog det ett tag för mig att förstå att ”manyditis” inte alls var någon sjukdom jag borde ha koll på utan att de hela tiden pratade om meningit, hjärnhinneinflammation. Fler saker som kan förvirra är att Fahrenheit används samt att Nepal har en egen almanacka, så det är svårt att utläsa av journalerna hur gamla barnen är eller när de lades in. 13e April firade vi nyår i Nepal, då startade år 2073.
Det talas såklart nepalesiska överlag men det finns gott om läkar- och sjuksköterskestudenter på sjukhuset eftersom Tribhuvan är ett universitetssjukhus. De läser all undervisning på nepalesiska så många av personalen är vana att prata engelska. Att möta barn innebär ju ofta att det uppstår nya språk i stunden så vi förstår varandra ganska bra också. Alla är så vänliga och jag känner otroligt stor tacksamhet över att vi får vara här på praktik. Sjuksköterskorna på tribhuvan teaching hostel arbetar 6 dagar i veckan. De arbetar 2 kvällspass, 2 dagpass, 2 nattpass, en dag ledigt och så går det runt. Dagpassen varar mellan kl 8-16, kvällspassen 12-20 och nattpassen 20-08. Med tanke på så många timmar och dagar i veckan är det inte konstigt att de tar lunchrast 1,5 timme mellan kl 12-13.30. På så vis överlappar dag och kvällspersonalen varandra så att de i lugn och ro kan äta och vila. När jag berättar att det hemma i sverige är vanligt att vi inte hinner ta lunchrast blir de smått chockade. Sjuksköterskorna har oftast blivit förflyttade till pediatriken från i princip vilken avdelning som helst. Cheferna bestämmer helt enkelt vart personalen behövs bäst. Många kan komma direkt till barnsjukvården från äldrevården eller kirurgin. Det är stor konkurrens att få arbeta på teaching hospital och jag förstår varför. Här finns fokus på att lära varandra och dela med sig av erfarenheter. När det en dag kom in ett spädbarn med en specifik behandlingsmetod och en sjuksköterskestudent var osäker kring handhavandet av detta, ordnades det snabbt och lätt med en undervisning kring ämnet. Lektionen skedde på plats inne hos patienten och dennes föräldrar och alla andra patienter på salen. Kanske inte så det hade hanterats hemma, men här finns ju tyvärr ännu mindre möjlighet till integritet och familjen verkade inte alls bekymrade över att få vara fokus för lärotillfälle. Andra lärotillfällen tas och ges lite då och då. Hanna och jag har kunnat vara med på flera presentationer av olika diagnoser och behandlingar som sjuksköterskstudenter hållit i på lugnare stunder under dagen. En sjuksköterska som studerat amningsteknik lite närmre tog sig gärna tid en timme och lärde Hanna och mig allt hon kunde komma på. De resonerar att de ju är ett universitetssjukhus och att alla borde få ta del av detta, oavsett varifrån en kommer. Självklart egentligen, men så välkomna vi känner oss tack vare det.
Tribhuvan Teaching Hospital är det största sjukhuset i Kathmandu med sina 22 olika kliniker. Det är både statligt och privat, det finns möjlighet för alla att antingen läggas in på ”general beds” eller uppgradera sig till ett fyrbäddsrum eller dubbelrum för en extra summa och då heter det att en ligger på ”private beds.” Men många hamnar i princip i en personlig konkurs av att bli sjuk eller att ens barn blir sjukt. Varje morgon går sjuksköterskorna runt på avdelningen och antecknar vad varje barn har för mediciner och vad som fattas dem. Sedan får föräldern denna lapp som en inköpslista och får själva gå till närmsta apotek för att köpa det deras barn behöver för tänkbara läkemedel. Även sprutor, kanyler, sonder och handsprit är exempel på sådant som föräldrarna själva måste köpa för sitt barns vårds räkning. Handsprit anses därför enbart nödvändig för föräldrar till nyfödda barn att inhandla eftersom de minsta är som mest infektionskänsliga. Alla barn som är äldre än några veckor får således klara sig utan personal som spritar sig om händerna. Det är alltså personalens handsprit som föräldrarna går och köper. Jag frågade vad som händer om ett barns föräldrar inte har råd att betala mediciner. En sjuksköterska förklarade för mig att det finns tre platser inom barnsjukvården som kallas för ”free beds” där barn får vårdas vars föräldrar inte kan betala sjukhusräkningen. Däremot mediciner kan sjukvården inte stå för. Men har familjen tur så finns det någon välgörenhetsfond som kan bidra med pengar till medicinen. Vidare förklarade hon att om något akut inträffar så används självklart den medicin och annan nödvändig utrustning direkt till barnet utan att föräldrar krävs på betalning före. Men ganska ofta händer det att föräldrarna i efterhand inte kan ersätta de akutmedicinerna som gått åt till deras barn, vilket leder till att akutmediciner ibland är en bristvara vilket såklart utgör en stor utmaning för patientsäkerheten. När jag frågade hur en familjs ekonomi påverkas utav sjukvårdens omkostnader så förklarade en sjuksköterska för mig att en genomsnittlig lön för en förälder oftast inte räcker för att betala mediciner och sjukvård till ett barn som blivit allvarligt sjuk. Dessutom måste ju en förälder vara på sjukhuset under barnets sjukhusvistelse vilket gör att familjen går miste om en inkomst. Ett vårddygn på pediatriska intensivvårdsavdelningen kostar runt 5000 Rupies per dygn, mer eller mindre beroende på barnets tillstånd och vårdbehov såklart. En genomsnittlig lön är cirka 15 000 Rupies. På tre dygn har alltså hela månadslönen gått åt till omkostnader av sitt sjuka barn. Det är inte ovanligt att patienter registreras som LA, vilket betyder ”Left against medical advice”, helt enkelt för att de inte längre har råd att vårda sitt barn. Eller så har de fått en så dålig prognos att de inte känner att det längre känns lönt att fortsätta sjukhusvistelsen. Vi har träffat på patienter vars i det närmsta akuta operationer blivit uppskjutna på grund utav att föräldrarna inte kunnat betala operationen i förväg. Efter en kort tid på sjukhuset började jag tänka på att det är betydligt fler pojkar på avdelningarna jämfört med flickor. För spädbarn innebär det en riskfaktor att vara kille, de drabbas oftare av neonatal sepsis. Men det finns ju otroligt många andra diagnoser hos barnen som är inlagda på vårdavdelningarna. Häromdagen läste jag igenom ett protokoll över statistik på hur vårdplatserna fördelats över pediatrikens intensivvårdsavdelning den senaste månaden. Det visade sig att det varje dag i 25 dagar i sträck varit övervägande pojkar inlagda, ca 75% pojkar de flesta vårddygnen. Mycket försynt vågade jag fråga en sjuksköterska om hon visste vad det kunde bero på att så många fler pojkar vårdades på sjukhus jämfört med flickor. Hon svarade precis det som jag väl misstänkte; att hon absolut trodde att föräldrar i högre utsträckning vill satsa på sina söner då det enligt nepalesisk tradition är så att sönerna stannar i hemmet hos föräldrarna livet ut. Döttrarna flyttar till sina män när de har gift sig.
På tal om giftermål så bär många kvinnor ett rött märke högt upp i hjässan som kallas för sindhur. Dessutom bär många ett rött halsband, kallat pote. Dessa tecken är symboler för att en är gift. Det är kanske därför inte så konstigt att det är en fråga som är poppis att ställa till mig och Hanna, huruvida vi är gifta eller ej. Alltså inte med varandra, men ni fattar. På oss syns ju inga sådana tecken. Dock har vi fått varsitt rött halsband utav en av ”head nurse” på pediatriska intensivvårdsavdelnungen, men Mirna som hon heter tycker nog bara att vi borde kunna få ha på oss ett fint rött halsband oavsett om vi är gifta eller ej. För så uppfattar jag människorna här. Det spelar ingen större roll vilken religion en har eller varifrån någon kommer. 80% av befolkningen är hinduer, men det känns som att precis alla religioner och trosuppfattningar av alla slag är välkomna. När vi kom var det ju påsk och även fast det inte firades här fick vi en hel del gladpåsk-tillrop. Sedan har även nepalesiskt nyår firats här, samt flera olika festivaler till hyllning av olika Gudar och på restaurangen vi satt på en kväll spelades julmusik, så det känns verkligen som en blandning av kulturer och traditioner.
Vi har hittills fått göra praktik både på barnavdelning, neonatal intensivvårdsavdelning, barnintensivvårdsavdelning samt på barnakuten.
Barnavdelningen består av 30 bäddar för medicinpatienter plus 6 stycken kirurgplatser i ett separat rum samt ytterligare 6 st platser i en liten mini-unit för nyfödda och prematura barn. Det finns ingen plats för föräldrasängar överhuvudtaget utan föräldrarna sover i samma säng som barnen. Det finns varken skiljeväggar eller skynken emellan patientsängarna och barnen med meningit som är ljud-och ljuskänsliga kan vara granne med ett skrikande barn. För föräldrarna som har sina barn inlagda på intensivvårdsavdelningarna sover de direkt på en matta på golvet i väntrummet tillsammans med alla andra föräldrar. Besökstiderna är satta till en timme på morgonen, en timme på eftermiddagen och en timme på kvällen. På barnavdelningen finns det en pump för iv-vätskor som används vid extra potenta läkemedel, resten av droppen hänger fritt. Det finns heller inga övervakningsenheter. På intensivvårdsavdelningarna finns det däremot mycket utrustning som vi känner igen ifrån svensk sjukvård och här fungerar restriktioner kring hygien bra.
Mycket av känslorna jag bär på just nu känns väl igen ifrån praktikperioden i Kenya. Det går inte att beskriva det utan att låta totalt klyschig, och jag vet att ni alla förstår precis vad jag menar och att detta inte behöver sägas högt. Men nu skriver jag det ändå. Det är tuffa pix att vara ett barn i sjukvården på den här sidan jorden. Vi har sett flera medicinska åtgärder utföras på barn med mycket bristfällig tillgång till smärtlindring där vi i Sverige hade sövt ned barnet. Till exempel drogs ett thoraxdrän och ett nytt lades in på ett fullt vaket och konstant skrikande 4-årigt barn. Det är otroligt svårt att stå bredvid, veta att detta aldrig hade hänt i Sverige. Dessutom utan att föräldrarna fick vara med på salen och trösta pojken. Även ett spädbarn fick en ny CVK inlagd. Vena Femoralis, ljumskvenen, frilades (alltså man skar upp för att lättare hitta venen) och under två timmar trixades CVK:n in. Det enda jag kunde göra var att lysa upp för kirurgen med en telefons inbyggda ficklampsfunktion eftersom belysningen var så dålig där på salen. Spädbarnet skulle fått smärtlindring i PVK:n men den hade slutat fungera. Lite socker på en kompress i munnen och lite midazolamdroppar på bomullstuss i näsan fick utgöra smärtlindringen. Otroligt imponerande av kirurgen att till slut kunna få till CVK-inläggningen med ergonomiska svårigheter och den knappa belysningen. Barnen verkar trots detta inte speciellt rädda för oss sjukvårdspersonal. Jag tror inte det beror på att de hyser ”för stor” respekt för läkarna och sjuksköterskorna heller. Sjukhushierarkin som jag tyckte var så jobbigt att se i Kenya är inte alls lika stor här. I Kenya kunde mammorna ofta få skäll för att de lyckats göra sina barn sjuka och sjuksköterskans ord var lag, en roll som jag tyckte var riktigt jobbig att hamna i då. Här på sjukhuset tycker jag det råder ett öppet och varmt klimat. Det verkar som att föräldrar kan ställa frågor till läkare utan konstigheter och likaså upplever jag att det känns lätt att fråga när jag inte förstår och att vi ofta hamnar i intressanta samtal kring hur sjukvården ser ut här och i Sverige och om allt möjligt annat.
Nu skriver jag inte mer denna gång. Tack och hej! KRAM! Hoppas ni alla mår bra!
På långfredagen begav jag och min kollega, tillika klasskamrat, Hanna oss till Kathmandu i Nepal. Här väntar oss nu cirka en månads praktik inom barnkliniken på Tribhuvan Teaching Hospital. Vi landade i Kathmandu på påskafton och på påskdagens morgon var vi välkomna till ”introduktionsfrukost” utav hotellet som vi checkat in på i stadsdelen Thamel. Vi fick på påskdagens morgon äta frukost med Dr Yurganda från sjukhuset som förestår det hotell där Hanna och jag bor. Vi fick tipset att bo här utav läkarstudenter som också varit här ifrån Göteborgs universitet för att skriva uppsats. Det har varit roligt att få umgås med dessa fina personer och de har lärt oss allt de kan om Nepal innan de nu dragit ut på vandringar innan hemfärd. Introduktionsfrukosten var extra festlig men sedan blev vi glatt överraskade när vi förstod att det i princip var samma frukost till vardags: nepalesiska rotis (ett slags ojäst bröd av typ chapatistyle), ägg av valfritt format, pannkaka med honung och currystekta potatisar med massa koriander. Frukostdrycken består av mangojuice och nepalesiskt te masala. Teet i Nepal påminner mig väldigt mycket om Kenya. Svart starkt te som kokas i mycket mjölk, med massa kryddor och socker. Minns att Viola och jag på vår sjukhuspraktik i Kenya drack detta te som lunch ihop med de andra sjuksköterskorna..
Efter frukosten på påskdagen guidade en snäll farbror oss fram genom morgontrafiken till en lokal minibuss som vi hoppade på och kom fram till sjukhuset. Till att börja med skulle vi möta koordinatorerna för internationella studenter på sjukhuset: Mandira och Pardip. Det visade sig att vi var en timme tidiga så vi passade på att skaffa fram passfoto till id-kort vi behövde på sjukhuset. En kille på ”Top studio” i ett av alla stånd längsmed gatan fotade av mig, efter att först ha justerat några av mina lockar så att de hamnade bakom öronen. När jag frågade hur lång tid det skulle ta att framkalla fotona frågade han ”går det bra att du kommer tillbaka ikväll?” Jag blev lite förvånad eftersom det stod på skylten till ”Top studio” att det skulle ta 5 minuter att få korten. Vi kom överens om att jag skulle komma tillbaka och hämta fotona kl 15. När jag sen kom för att hämta resultatet hade han retuscherat bort mina lockar och färgat mitt hår. Det ser ut som att jag har en mössa på kortet och inget hår alls. Haha! Jag log, sa tack och undrade i mitt stilla sinne hur jag hade sett ut om jag hade hämtat ut korten ännu senare.
Hur som helst, tillbaka till på koordinatorns kontor fick vi vänta i omgångar och dricka te och vänta lite till innan alla papper var ordnade med. Efter en snabb rundtur på sjukhuset lämnades vi av på barnavdelningen, paediatric ward, och praktiken kunde starta. Såhär i början har vi fullt sjå att försöka hänga med i språket. Även om våra nya kollegor är jätteduktiga på engelska så kan vi ha svårt att förstå varandra, Nepalesisk och svensk engelsk dialekt skiljer sig ganska mycket. Jag får tänka till ordentligt i de snabba ronderna, namn på diagnoser och mediciner hoppar fram och tillbaka mellan sjuksköterskorna. Till exempel tog det ett tag för mig att förstå att ”manyditis” inte alls var någon sjukdom jag borde ha koll på utan att de hela tiden pratade om meningit, hjärnhinneinflammation. Fler saker som kan förvirra är att Fahrenheit används samt att Nepal har en egen almanacka, så det är svårt att utläsa av journalerna hur gamla barnen är eller när de lades in. 13e April firade vi nyår i Nepal, då startade år 2073.
Det talas såklart nepalesiska överlag men det finns gott om läkar- och sjuksköterskestudenter på sjukhuset eftersom Tribhuvan är ett universitetssjukhus. De läser all undervisning på nepalesiska så många av personalen är vana att prata engelska. Att möta barn innebär ju ofta att det uppstår nya språk i stunden så vi förstår varandra ganska bra också. Alla är så vänliga och jag känner otroligt stor tacksamhet över att vi får vara här på praktik. Sjuksköterskorna på tribhuvan teaching hostel arbetar 6 dagar i veckan. De arbetar 2 kvällspass, 2 dagpass, 2 nattpass, en dag ledigt och så går det runt. Dagpassen varar mellan kl 8-16, kvällspassen 12-20 och nattpassen 20-08. Med tanke på så många timmar och dagar i veckan är det inte konstigt att de tar lunchrast 1,5 timme mellan kl 12-13.30. På så vis överlappar dag och kvällspersonalen varandra så att de i lugn och ro kan äta och vila. När jag berättar att det hemma i sverige är vanligt att vi inte hinner ta lunchrast blir de smått chockade. Sjuksköterskorna har oftast blivit förflyttade till pediatriken från i princip vilken avdelning som helst. Cheferna bestämmer helt enkelt vart personalen behövs bäst. Många kan komma direkt till barnsjukvården från äldrevården eller kirurgin. Det är stor konkurrens att få arbeta på teaching hospital och jag förstår varför. Här finns fokus på att lära varandra och dela med sig av erfarenheter. När det en dag kom in ett spädbarn med en specifik behandlingsmetod och en sjuksköterskestudent var osäker kring handhavandet av detta, ordnades det snabbt och lätt med en undervisning kring ämnet. Lektionen skedde på plats inne hos patienten och dennes föräldrar och alla andra patienter på salen. Kanske inte så det hade hanterats hemma, men här finns ju tyvärr ännu mindre möjlighet till integritet och familjen verkade inte alls bekymrade över att få vara fokus för lärotillfälle. Andra lärotillfällen tas och ges lite då och då. Hanna och jag har kunnat vara med på flera presentationer av olika diagnoser och behandlingar som sjuksköterskstudenter hållit i på lugnare stunder under dagen. En sjuksköterska som studerat amningsteknik lite närmre tog sig gärna tid en timme och lärde Hanna och mig allt hon kunde komma på. De resonerar att de ju är ett universitetssjukhus och att alla borde få ta del av detta, oavsett varifrån en kommer. Självklart egentligen, men så välkomna vi känner oss tack vare det.
Tribhuvan Teaching Hospital är det största sjukhuset i Kathmandu med sina 22 olika kliniker. Det är både statligt och privat, det finns möjlighet för alla att antingen läggas in på ”general beds” eller uppgradera sig till ett fyrbäddsrum eller dubbelrum för en extra summa och då heter det att en ligger på ”private beds.” Men många hamnar i princip i en personlig konkurs av att bli sjuk eller att ens barn blir sjukt. Varje morgon går sjuksköterskorna runt på avdelningen och antecknar vad varje barn har för mediciner och vad som fattas dem. Sedan får föräldern denna lapp som en inköpslista och får själva gå till närmsta apotek för att köpa det deras barn behöver för tänkbara läkemedel. Även sprutor, kanyler, sonder och handsprit är exempel på sådant som föräldrarna själva måste köpa för sitt barns vårds räkning. Handsprit anses därför enbart nödvändig för föräldrar till nyfödda barn att inhandla eftersom de minsta är som mest infektionskänsliga. Alla barn som är äldre än några veckor får således klara sig utan personal som spritar sig om händerna. Det är alltså personalens handsprit som föräldrarna går och köper. Jag frågade vad som händer om ett barns föräldrar inte har råd att betala mediciner. En sjuksköterska förklarade för mig att det finns tre platser inom barnsjukvården som kallas för ”free beds” där barn får vårdas vars föräldrar inte kan betala sjukhusräkningen. Däremot mediciner kan sjukvården inte stå för. Men har familjen tur så finns det någon välgörenhetsfond som kan bidra med pengar till medicinen. Vidare förklarade hon att om något akut inträffar så används självklart den medicin och annan nödvändig utrustning direkt till barnet utan att föräldrar krävs på betalning före. Men ganska ofta händer det att föräldrarna i efterhand inte kan ersätta de akutmedicinerna som gått åt till deras barn, vilket leder till att akutmediciner ibland är en bristvara vilket såklart utgör en stor utmaning för patientsäkerheten. När jag frågade hur en familjs ekonomi påverkas utav sjukvårdens omkostnader så förklarade en sjuksköterska för mig att en genomsnittlig lön för en förälder oftast inte räcker för att betala mediciner och sjukvård till ett barn som blivit allvarligt sjuk. Dessutom måste ju en förälder vara på sjukhuset under barnets sjukhusvistelse vilket gör att familjen går miste om en inkomst. Ett vårddygn på pediatriska intensivvårdsavdelningen kostar runt 5000 Rupies per dygn, mer eller mindre beroende på barnets tillstånd och vårdbehov såklart. En genomsnittlig lön är cirka 15 000 Rupies. På tre dygn har alltså hela månadslönen gått åt till omkostnader av sitt sjuka barn. Det är inte ovanligt att patienter registreras som LA, vilket betyder ”Left against medical advice”, helt enkelt för att de inte längre har råd att vårda sitt barn. Eller så har de fått en så dålig prognos att de inte känner att det längre känns lönt att fortsätta sjukhusvistelsen. Vi har träffat på patienter vars i det närmsta akuta operationer blivit uppskjutna på grund utav att föräldrarna inte kunnat betala operationen i förväg. Efter en kort tid på sjukhuset började jag tänka på att det är betydligt fler pojkar på avdelningarna jämfört med flickor. För spädbarn innebär det en riskfaktor att vara kille, de drabbas oftare av neonatal sepsis. Men det finns ju otroligt många andra diagnoser hos barnen som är inlagda på vårdavdelningarna. Häromdagen läste jag igenom ett protokoll över statistik på hur vårdplatserna fördelats över pediatrikens intensivvårdsavdelning den senaste månaden. Det visade sig att det varje dag i 25 dagar i sträck varit övervägande pojkar inlagda, ca 75% pojkar de flesta vårddygnen. Mycket försynt vågade jag fråga en sjuksköterska om hon visste vad det kunde bero på att så många fler pojkar vårdades på sjukhus jämfört med flickor. Hon svarade precis det som jag väl misstänkte; att hon absolut trodde att föräldrar i högre utsträckning vill satsa på sina söner då det enligt nepalesisk tradition är så att sönerna stannar i hemmet hos föräldrarna livet ut. Döttrarna flyttar till sina män när de har gift sig.
På tal om giftermål så bär många kvinnor ett rött märke högt upp i hjässan som kallas för sindhur. Dessutom bär många ett rött halsband, kallat pote. Dessa tecken är symboler för att en är gift. Det är kanske därför inte så konstigt att det är en fråga som är poppis att ställa till mig och Hanna, huruvida vi är gifta eller ej. Alltså inte med varandra, men ni fattar. På oss syns ju inga sådana tecken. Dock har vi fått varsitt rött halsband utav en av ”head nurse” på pediatriska intensivvårdsavdelnungen, men Mirna som hon heter tycker nog bara att vi borde kunna få ha på oss ett fint rött halsband oavsett om vi är gifta eller ej. För så uppfattar jag människorna här. Det spelar ingen större roll vilken religion en har eller varifrån någon kommer. 80% av befolkningen är hinduer, men det känns som att precis alla religioner och trosuppfattningar av alla slag är välkomna. När vi kom var det ju påsk och även fast det inte firades här fick vi en hel del gladpåsk-tillrop. Sedan har även nepalesiskt nyår firats här, samt flera olika festivaler till hyllning av olika Gudar och på restaurangen vi satt på en kväll spelades julmusik, så det känns verkligen som en blandning av kulturer och traditioner.
Vi har hittills fått göra praktik både på barnavdelning, neonatal intensivvårdsavdelning, barnintensivvårdsavdelning samt på barnakuten.
Barnavdelningen består av 30 bäddar för medicinpatienter plus 6 stycken kirurgplatser i ett separat rum samt ytterligare 6 st platser i en liten mini-unit för nyfödda och prematura barn. Det finns ingen plats för föräldrasängar överhuvudtaget utan föräldrarna sover i samma säng som barnen. Det finns varken skiljeväggar eller skynken emellan patientsängarna och barnen med meningit som är ljud-och ljuskänsliga kan vara granne med ett skrikande barn. För föräldrarna som har sina barn inlagda på intensivvårdsavdelningarna sover de direkt på en matta på golvet i väntrummet tillsammans med alla andra föräldrar. Besökstiderna är satta till en timme på morgonen, en timme på eftermiddagen och en timme på kvällen. På barnavdelningen finns det en pump för iv-vätskor som används vid extra potenta läkemedel, resten av droppen hänger fritt. Det finns heller inga övervakningsenheter. På intensivvårdsavdelningarna finns det däremot mycket utrustning som vi känner igen ifrån svensk sjukvård och här fungerar restriktioner kring hygien bra.
Mycket av känslorna jag bär på just nu känns väl igen ifrån praktikperioden i Kenya. Det går inte att beskriva det utan att låta totalt klyschig, och jag vet att ni alla förstår precis vad jag menar och att detta inte behöver sägas högt. Men nu skriver jag det ändå. Det är tuffa pix att vara ett barn i sjukvården på den här sidan jorden. Vi har sett flera medicinska åtgärder utföras på barn med mycket bristfällig tillgång till smärtlindring där vi i Sverige hade sövt ned barnet. Till exempel drogs ett thoraxdrän och ett nytt lades in på ett fullt vaket och konstant skrikande 4-årigt barn. Det är otroligt svårt att stå bredvid, veta att detta aldrig hade hänt i Sverige. Dessutom utan att föräldrarna fick vara med på salen och trösta pojken. Även ett spädbarn fick en ny CVK inlagd. Vena Femoralis, ljumskvenen, frilades (alltså man skar upp för att lättare hitta venen) och under två timmar trixades CVK:n in. Det enda jag kunde göra var att lysa upp för kirurgen med en telefons inbyggda ficklampsfunktion eftersom belysningen var så dålig där på salen. Spädbarnet skulle fått smärtlindring i PVK:n men den hade slutat fungera. Lite socker på en kompress i munnen och lite midazolamdroppar på bomullstuss i näsan fick utgöra smärtlindringen. Otroligt imponerande av kirurgen att till slut kunna få till CVK-inläggningen med ergonomiska svårigheter och den knappa belysningen. Barnen verkar trots detta inte speciellt rädda för oss sjukvårdspersonal. Jag tror inte det beror på att de hyser ”för stor” respekt för läkarna och sjuksköterskorna heller. Sjukhushierarkin som jag tyckte var så jobbigt att se i Kenya är inte alls lika stor här. I Kenya kunde mammorna ofta få skäll för att de lyckats göra sina barn sjuka och sjuksköterskans ord var lag, en roll som jag tyckte var riktigt jobbig att hamna i då. Här på sjukhuset tycker jag det råder ett öppet och varmt klimat. Det verkar som att föräldrar kan ställa frågor till läkare utan konstigheter och likaså upplever jag att det känns lätt att fråga när jag inte förstår och att vi ofta hamnar i intressanta samtal kring hur sjukvården ser ut här och i Sverige och om allt möjligt annat.
Nu skriver jag inte mer denna gång. Tack och hej! KRAM! Hoppas ni alla mår bra!
en annorlunda cykeltur
ok, mycket har hänt sen sist.
först och främst har det varit mycket studier, både för maria och mig. maria kämpar på seina enkäter med gott resultat, hon har även ordnat så den finns på swahili nu! grymt. min och klasskompis marias uppsats är nu inskickad och klar! halleluja. det har varit så intressant att arbeta med uppsatsen, men det går ju inte att förneka att det känns helt ok att den är klar nu. men lite tomt ändå.
vi har haft vår kick-off dag för tjejprojektet. det var en solig lördag i Kale med 128 flickor närvarande från tre skolor; Mkamenyi, Kale och Marungu. alla tre är skolor som ligger i närheten av Manugu några mil närmre kusten än Voi. de pengar som vi tillsammans hjälpts åt att samla in var tänkta att gå till bindor åt flickor i dessa byar som har svårt att få tag i sanitetsprodukter och som i många fall inte har råd till det. de här flickorna stannar ofta hemma från skolan, har vi fått veta av lärare, på grund av brist på mensskydd. då pengarna blev till en större summa än vi vågat hoppas på har Gaffer Health, en voluntär organisation verksam i Maungu, nu gjort upp ett schema. 10 stycken skolor är inkluderade till att börja med i ett projekt där flickorna ska få utbildning om meunstrationscykeln och därefter få sy sina egna mensskydd. detta för att det ska bli ett mer hållbart sätt att hantera problemet på. hade vi köpt bindor hade ju dessa förr eller senare tagit slut. på det här viset kan flickorna dessutom sprida sin kunskap till sina småsystrar. Esmily som hjälpte oss med översättning till våra intervjuer kommer hålla i utbildningen men ha hjälp av fler aktiva i Gaffer Health. hon har fått utbildning om hur man tillverkar sina egna mensskydd och hur man håller dem hygieniska på ett seminarium som hölls av fredskåren i Mombasa. han som höll i seminariet är dessutom i Maungu för ett år, han heter Lois och var med på kick-off dagen. han kommer vara behjälplig i projektet framöver. fredskåren har hållit i dessa seminarier tidigare men tyvärr inte haft möjlighet, tid eller pengar att följa upp detta. därför tycker även de att detta projekt är något bra, förhoppningsvis kan det verkligen göra skillnad, så stort TACK till er för att ni gjort detta möjligt!
Här mötte flickorona från Marungu skola (de i grönt och orange) upp flickorina från Kale (de i blått). deras uniformer matchar med färgerna på skolornas byggnad, fiffigt va? tillsammans hade de en liten kampanj för lika villkor på väg upp till skolan där seminariedagen hölls.
Esmily är duktig och mycket engagerad.
Min och Maris tid i Voi har det sista handlat mycket om bjudningar. vi har haft vänner som jobbar på scripture hemma hos oss på middag, barnen har varit över på fruktsallad (något de tyckte var mycket suspekt -hur kan man blanda mangu och banan??), vår kära mama jane som säljer god frukt till oss har varit över på middag med sin man joseph och slutligen har manasse, mary, lydia och barnen också varit hemma hos oss. mycket trevliga kvällar har det varit!
dessutom har vi fått gästa Manasses hem en kväll.
mama Jane har vi fått komma till på en lunch där hon lärde oss laga Viazu, en kenyansk potatisrätt. mums!
Manasse har tagit oss till farmen, där har vi fått höra om alla olika planer på hur vattenfrågan förhoppningsvis inom det närmsta ska kunna lösas. vi passade även på att plantera lite och skåda alla fina vattenmeloner. eftersom de frodas så bra på farmen även utan vatten är planerna, berättade manasse, att slopa majs för melon.
en morgonpromenad ledde till en bergstopp där en vacker vy över voi kunde beskådas, sista dagen i voi och det var skönt att sitta där en stund och tänka på tiden i voi som börjar lida mot sitt slut.
i torsdags åkte nämligen maria och jag till nakuru. vi tog bussen till nairobi varifrån vi tog matatu till nakuru där en vän från förra året, aadil, mötte upp oss och visade oss till både boende och mat. en trevlig kväll hade vi tillsammans.
på fredag morgon begav vi oss tidigt till nakuru nationalpark där vi fick en heldags safari.
morgondis
vi såg två lejon, här är ett. det är av den bergsklättrande sorten och till skillnad från den manlösa jag skådat i tsavo hade dessa en hel massa svart hår som tyder på att de är rätt gamla. ganska slöa var de med, men det berodde nog på att de satt i sig en hel buffalo. kadavret låg några meter längre bort. luktade fräscht.
I Nakuru finns både svarta och vita noshörningar. de svarta är blyga men argsinta och sällsynta, men vi fick se flera stycken och de gick inte till attack. lycka!
i nakuru finns en sjö, där finns flamingos och pelikaner.
efter en heldag i vackra nakuru var det trevligt och gott att åter få sluta upp med aadil. vi fick äta somalisk maträtt, getkött som var hur gott som helst!
på lördagen åkte vi matatu till naivasha. där finns också en nationalpark och eftersom där inte finns fullt så farliga djur som i många andra är där fullt tillåtet att cykla och gå runt. här är vi i ett område som bitar ur lejonkungen har hämtat inspiration ifrån. ni vet där gnuerna skenar...?
och klippan där mufasa kastas ner av sin elake bror? (se bilden nedan)
vi förstår varför detta ställe kallas hell's gate. precis vid trädet sluttade det stupbrant och mycket djupt ner.
girafferna kändes lugnare att möta än buffalosarna (hur säger man det i plural?) som är bakom oss på bilden nedan..
vi ser ju fortfarande sjukt lugna ut, men det är ju för att vi är såna coolingar helt enkelt.
På kvällen spanade vi dessutom på de flodhästar som hänger vid sjön i naivasha där vi bodde om natten. det var verkligen kul! hade ficklampa och smög runt tillsammans med en härlig farbror som bidrog till spänningen med hans viskande order om när vi skulle stanna och när vi skulle haka på.
söndag morgon skildes marias o mina vägar. mina 8 uppsatsveckor är över och maria är halvvägs så hon for tillbaka till voi, saknar dig redan maria tack för en grym tid i kenya! i voi kommer maria fortsätta sin c-uppsats och jag hänger i nairobi och väntar på mitt flyg till köpenhamn. saknar redan alla vänner och allt fina jag kommer flyga ifrån. men det känns ju såklart gott att veta att jag flyger hem till er!
p.s jag kom på att jag glömt berätta för er att maria klasskompis och jag safarade även i voi i nationalparken tsavo east. där såg vi också massa djur, bland annat elefanter..
en vän, michael, som var ledig den dagen från scirpture mission hade möjlighet att följa med och det var aadils morbror som körde oss. här har vi ananaspaus.
två blivande kollegor på ortopeden 12. hjälp, har knappt fattat att uppsatsen som vi nu är klara med leder till en examen.
först och främst har det varit mycket studier, både för maria och mig. maria kämpar på seina enkäter med gott resultat, hon har även ordnat så den finns på swahili nu! grymt. min och klasskompis marias uppsats är nu inskickad och klar! halleluja. det har varit så intressant att arbeta med uppsatsen, men det går ju inte att förneka att det känns helt ok att den är klar nu. men lite tomt ändå.
vi har haft vår kick-off dag för tjejprojektet. det var en solig lördag i Kale med 128 flickor närvarande från tre skolor; Mkamenyi, Kale och Marungu. alla tre är skolor som ligger i närheten av Manugu några mil närmre kusten än Voi. de pengar som vi tillsammans hjälpts åt att samla in var tänkta att gå till bindor åt flickor i dessa byar som har svårt att få tag i sanitetsprodukter och som i många fall inte har råd till det. de här flickorna stannar ofta hemma från skolan, har vi fått veta av lärare, på grund av brist på mensskydd. då pengarna blev till en större summa än vi vågat hoppas på har Gaffer Health, en voluntär organisation verksam i Maungu, nu gjort upp ett schema. 10 stycken skolor är inkluderade till att börja med i ett projekt där flickorna ska få utbildning om meunstrationscykeln och därefter få sy sina egna mensskydd. detta för att det ska bli ett mer hållbart sätt att hantera problemet på. hade vi köpt bindor hade ju dessa förr eller senare tagit slut. på det här viset kan flickorna dessutom sprida sin kunskap till sina småsystrar. Esmily som hjälpte oss med översättning till våra intervjuer kommer hålla i utbildningen men ha hjälp av fler aktiva i Gaffer Health. hon har fått utbildning om hur man tillverkar sina egna mensskydd och hur man håller dem hygieniska på ett seminarium som hölls av fredskåren i Mombasa. han som höll i seminariet är dessutom i Maungu för ett år, han heter Lois och var med på kick-off dagen. han kommer vara behjälplig i projektet framöver. fredskåren har hållit i dessa seminarier tidigare men tyvärr inte haft möjlighet, tid eller pengar att följa upp detta. därför tycker även de att detta projekt är något bra, förhoppningsvis kan det verkligen göra skillnad, så stort TACK till er för att ni gjort detta möjligt!
Här mötte flickorona från Marungu skola (de i grönt och orange) upp flickorina från Kale (de i blått). deras uniformer matchar med färgerna på skolornas byggnad, fiffigt va? tillsammans hade de en liten kampanj för lika villkor på väg upp till skolan där seminariedagen hölls.
Esmily är duktig och mycket engagerad.
Min och Maris tid i Voi har det sista handlat mycket om bjudningar. vi har haft vänner som jobbar på scripture hemma hos oss på middag, barnen har varit över på fruktsallad (något de tyckte var mycket suspekt -hur kan man blanda mangu och banan??), vår kära mama jane som säljer god frukt till oss har varit över på middag med sin man joseph och slutligen har manasse, mary, lydia och barnen också varit hemma hos oss. mycket trevliga kvällar har det varit!
dessutom har vi fått gästa Manasses hem en kväll.
mama Jane har vi fått komma till på en lunch där hon lärde oss laga Viazu, en kenyansk potatisrätt. mums!
Manasse har tagit oss till farmen, där har vi fått höra om alla olika planer på hur vattenfrågan förhoppningsvis inom det närmsta ska kunna lösas. vi passade även på att plantera lite och skåda alla fina vattenmeloner. eftersom de frodas så bra på farmen även utan vatten är planerna, berättade manasse, att slopa majs för melon.
en morgonpromenad ledde till en bergstopp där en vacker vy över voi kunde beskådas, sista dagen i voi och det var skönt att sitta där en stund och tänka på tiden i voi som börjar lida mot sitt slut.
i torsdags åkte nämligen maria och jag till nakuru. vi tog bussen till nairobi varifrån vi tog matatu till nakuru där en vän från förra året, aadil, mötte upp oss och visade oss till både boende och mat. en trevlig kväll hade vi tillsammans.
på fredag morgon begav vi oss tidigt till nakuru nationalpark där vi fick en heldags safari.
morgondis
vi såg två lejon, här är ett. det är av den bergsklättrande sorten och till skillnad från den manlösa jag skådat i tsavo hade dessa en hel massa svart hår som tyder på att de är rätt gamla. ganska slöa var de med, men det berodde nog på att de satt i sig en hel buffalo. kadavret låg några meter längre bort. luktade fräscht.
I Nakuru finns både svarta och vita noshörningar. de svarta är blyga men argsinta och sällsynta, men vi fick se flera stycken och de gick inte till attack. lycka!
i nakuru finns en sjö, där finns flamingos och pelikaner.
efter en heldag i vackra nakuru var det trevligt och gott att åter få sluta upp med aadil. vi fick äta somalisk maträtt, getkött som var hur gott som helst!
på lördagen åkte vi matatu till naivasha. där finns också en nationalpark och eftersom där inte finns fullt så farliga djur som i många andra är där fullt tillåtet att cykla och gå runt. här är vi i ett område som bitar ur lejonkungen har hämtat inspiration ifrån. ni vet där gnuerna skenar...?
och klippan där mufasa kastas ner av sin elake bror? (se bilden nedan)
vi förstår varför detta ställe kallas hell's gate. precis vid trädet sluttade det stupbrant och mycket djupt ner.
girafferna kändes lugnare att möta än buffalosarna (hur säger man det i plural?) som är bakom oss på bilden nedan..
vi ser ju fortfarande sjukt lugna ut, men det är ju för att vi är såna coolingar helt enkelt.
På kvällen spanade vi dessutom på de flodhästar som hänger vid sjön i naivasha där vi bodde om natten. det var verkligen kul! hade ficklampa och smög runt tillsammans med en härlig farbror som bidrog till spänningen med hans viskande order om när vi skulle stanna och när vi skulle haka på.
söndag morgon skildes marias o mina vägar. mina 8 uppsatsveckor är över och maria är halvvägs så hon for tillbaka till voi, saknar dig redan maria tack för en grym tid i kenya! i voi kommer maria fortsätta sin c-uppsats och jag hänger i nairobi och väntar på mitt flyg till köpenhamn. saknar redan alla vänner och allt fina jag kommer flyga ifrån. men det känns ju såklart gott att veta att jag flyger hem till er!
p.s jag kom på att jag glömt berätta för er att maria klasskompis och jag safarade även i voi i nationalparken tsavo east. där såg vi också massa djur, bland annat elefanter..
en vän, michael, som var ledig den dagen från scirpture mission hade möjlighet att följa med och det var aadils morbror som körde oss. här har vi ananaspaus.
två blivande kollegor på ortopeden 12. hjälp, har knappt fattat att uppsatsen som vi nu är klara med leder till en examen.
Footiball
Veckan som gått har mest gått åt till plugg för både Maria och mig. Men vi har även hunnit med en del trevliga besök. Bland annat hos vår taxichaufförs familj och hos underbara mama Jane som säljer färsk frukt och grönsaker till oss varje dag.
Vi hinner gå lite promenader mellan studierna och såhär ser vi ut då.
I fredags var vi på sjukhuset Moi District Hospital. Det var första gången jag var tillbaka där sen i somras. Kändes väldigt roligt att få träffa alla de fina sjuksköterskorna som jobbar där. Vissa var verkligen helt fantastiskt att få möta igen, och sådär lustigt nog som det känns ibland, kändes det verkligen som om det var igår vi sågs.. Maria hade möjlighet att få lämna lite enkäter där med vilket ju var bra. Sedan var det marknad i vanlig fredagsordning, alltid lika trevligt.
I lördags morse kom Maria (ni minns holländska vännen som är tillsammans med Ben som jag mötte förra året, bägge jobbar i Maungu och ska snart flytta till Mombasa..) och åt lite frukost ihop med oss på altanen innan vi hämtade upp Mr. Mohammad. Roligt att äntligen få träffa denne mytomspunne man, hört mycket gott om honom. En otroligt varm och hjärtlig man som arbetar som lärare i Voi. Han ska även vara involverad i det här lilla projektet som vi tillsammans dragit igång angående flickornas santitetsprodukttillgång och utbildning. I lördags hade vi nämligen ett möte tillsammans med James och Esmily som kommer arbeta det närmsta med detta projekt. På lördag är kick-off dagen i Kale, så jag kommer berätta mer i nästa vecka om hur det kommer fortskrida.
Efter mötet så for vi ut på småvägarna mot Kasigau, körde 4 mil rakt ut i den vackra landsbygden tills vägen tog slut. Där väntade oss en otroligt vacker vy och en liten by där det pågick en fotbollsturnering som våra vänner dragit igång.
Hemmalagets hejaklack och pågående match.
Bilderna ger inte rättvisa åt verkligheten, men ni fattar principen. Berg, sol, röd jord, grönska, goa barn.. vackert!
Innan vi åkte hem fick vi först ta hand om en skadad bil och sedan om en stukad tapper fotbollsspelare som behövde omlindas på närmsta hälsocenter. Vi visste dock inte om det skulle finnas något öppet men medpassagerarna i bilen sa bara, "det är lugnt, Eva is a nurse", ojoj kände pressen där och önskar att jag hade varit lite mer ansvarstagande och förekommande, borde man som blivande sjuksköterska alltid ha första hjälpen kit med sig? Tog mig en titt på pojkens svullna ankel och tänkte; om jag bara hade haft en linda i fickan.. Men tänk om jag har fel och det inte är en stukning, tänk om det är brutna ben med i bilden? Som väl var hade hälsocentret i Buguta inte stängt ännu så pojken blev väl omhändertagen. Bilen blev ganska full eftersom läraren och vänner till den tappre fallne fotbollsspelaren skulle få plats i bilen. Några av oss fick sitta på taket. Där fick vi en vacker utsikt! Det är något speciellt med att susa fram i naturen utan att blicka genom fönsterrutor. Tror att jag ska damma av min trampmoppe när jag kommer hem till Grönahög i sommar.
hon till vänster är jag, i mitten maria, Längst till höger sitter Titus som är fotbollstränare för lagen som vi såg mötas i matchen.
Söndagen innehöll kyrkobesök och lek med barnen på scripture. Manasse höll i gudstjänsten denna söndag.
Idag har Maria och jag pluggat, gått morgon och kvällspromenad, spelat fotboll med barnen på scripture mission, hälsat på mama Jane, lagat middag på massa goda färska grönsaker och inmundigat detta framför ett avsnitt vänner. En ganska normal vardag här i Voi. Vi trivs.
Vi hinner gå lite promenader mellan studierna och såhär ser vi ut då.
I fredags var vi på sjukhuset Moi District Hospital. Det var första gången jag var tillbaka där sen i somras. Kändes väldigt roligt att få träffa alla de fina sjuksköterskorna som jobbar där. Vissa var verkligen helt fantastiskt att få möta igen, och sådär lustigt nog som det känns ibland, kändes det verkligen som om det var igår vi sågs.. Maria hade möjlighet att få lämna lite enkäter där med vilket ju var bra. Sedan var det marknad i vanlig fredagsordning, alltid lika trevligt.
I lördags morse kom Maria (ni minns holländska vännen som är tillsammans med Ben som jag mötte förra året, bägge jobbar i Maungu och ska snart flytta till Mombasa..) och åt lite frukost ihop med oss på altanen innan vi hämtade upp Mr. Mohammad. Roligt att äntligen få träffa denne mytomspunne man, hört mycket gott om honom. En otroligt varm och hjärtlig man som arbetar som lärare i Voi. Han ska även vara involverad i det här lilla projektet som vi tillsammans dragit igång angående flickornas santitetsprodukttillgång och utbildning. I lördags hade vi nämligen ett möte tillsammans med James och Esmily som kommer arbeta det närmsta med detta projekt. På lördag är kick-off dagen i Kale, så jag kommer berätta mer i nästa vecka om hur det kommer fortskrida.
Efter mötet så for vi ut på småvägarna mot Kasigau, körde 4 mil rakt ut i den vackra landsbygden tills vägen tog slut. Där väntade oss en otroligt vacker vy och en liten by där det pågick en fotbollsturnering som våra vänner dragit igång.
Hemmalagets hejaklack och pågående match.
Bilderna ger inte rättvisa åt verkligheten, men ni fattar principen. Berg, sol, röd jord, grönska, goa barn.. vackert!
Innan vi åkte hem fick vi först ta hand om en skadad bil och sedan om en stukad tapper fotbollsspelare som behövde omlindas på närmsta hälsocenter. Vi visste dock inte om det skulle finnas något öppet men medpassagerarna i bilen sa bara, "det är lugnt, Eva is a nurse", ojoj kände pressen där och önskar att jag hade varit lite mer ansvarstagande och förekommande, borde man som blivande sjuksköterska alltid ha första hjälpen kit med sig? Tog mig en titt på pojkens svullna ankel och tänkte; om jag bara hade haft en linda i fickan.. Men tänk om jag har fel och det inte är en stukning, tänk om det är brutna ben med i bilden? Som väl var hade hälsocentret i Buguta inte stängt ännu så pojken blev väl omhändertagen. Bilen blev ganska full eftersom läraren och vänner till den tappre fallne fotbollsspelaren skulle få plats i bilen. Några av oss fick sitta på taket. Där fick vi en vacker utsikt! Det är något speciellt med att susa fram i naturen utan att blicka genom fönsterrutor. Tror att jag ska damma av min trampmoppe när jag kommer hem till Grönahög i sommar.
hon till vänster är jag, i mitten maria, Längst till höger sitter Titus som är fotbollstränare för lagen som vi såg mötas i matchen.
Söndagen innehöll kyrkobesök och lek med barnen på scripture. Manasse höll i gudstjänsten denna söndag.
Idag har Maria och jag pluggat, gått morgon och kvällspromenad, spelat fotboll med barnen på scripture mission, hälsat på mama Jane, lagat middag på massa goda färska grönsaker och inmundigat detta framför ett avsnitt vänner. En ganska normal vardag här i Voi. Vi trivs.
Hemma i Voi igen
På påskdagens morgon firade vi gudstjänst tillsammans i Voi. Lydia översatte i vanlig ordning för mig.
Det var en fin gudstjänst. Rachel ledde gudstjänsten eftersom Manasse med familj var och hälsade på Manasses mamma för helgen.
Lydia och Rachel förbered inför gudstjänsten
Eftermiddagen spenderades med de goa barnen på scripture.
På måndagen pluggade Maria och jag en hel del via skype.
Senare på dagen var jag hembjuden till Joice, en sjuksköterska som jobbade på reproduction health unit förra sommaren. Det var så roligt att få träffa Joice's familj. Hennes syster Pauline hade lagat Mahamri, en god bull-liknande litet bakverk som vi ibland fick fika på sjukhuset. Sedan lagade vi mat tillsammans.
Sami, Joice's treårige son, stod för underhållningen hela eftermiddagen igenom. Helt underbar!
Joice bodde i utkanten av Voi, i Kalolene.
Vad som är fantastiskt fint är att min vän Maria kommit till Voi! Mötte upp henne på busstorget igår. Maria pluggar ekonomi i Uppsala och ska skriva sin C-uppsats i Kenya om människors livssituation.
Riktigt fint att ha min kära vän här, Hurra!!
Idag har jag suttit i arbetsseminarium via skype uppkopplad till skolan. Alltså, dagens teknik, tjoho! Funkade jättebra!
Lydia har varit här och hälsat på idag med. Mycket trevligt!
Många superlativ här, men så är det i fantastiska Voi.
Två fina flickor.
Det var en fin gudstjänst. Rachel ledde gudstjänsten eftersom Manasse med familj var och hälsade på Manasses mamma för helgen.
Lydia och Rachel förbered inför gudstjänsten
Eftermiddagen spenderades med de goa barnen på scripture.
På måndagen pluggade Maria och jag en hel del via skype.
Senare på dagen var jag hembjuden till Joice, en sjuksköterska som jobbade på reproduction health unit förra sommaren. Det var så roligt att få träffa Joice's familj. Hennes syster Pauline hade lagat Mahamri, en god bull-liknande litet bakverk som vi ibland fick fika på sjukhuset. Sedan lagade vi mat tillsammans.
Sami, Joice's treårige son, stod för underhållningen hela eftermiddagen igenom. Helt underbar!
Joice bodde i utkanten av Voi, i Kalolene.
Vad som är fantastiskt fint är att min vän Maria kommit till Voi! Mötte upp henne på busstorget igår. Maria pluggar ekonomi i Uppsala och ska skriva sin C-uppsats i Kenya om människors livssituation.
Riktigt fint att ha min kära vän här, Hurra!!
Idag har jag suttit i arbetsseminarium via skype uppkopplad till skolan. Alltså, dagens teknik, tjoho! Funkade jättebra!
Lydia har varit här och hälsat på idag med. Mycket trevligt!
Många superlativ här, men så är det i fantastiska Voi.
Två fina flickor.
Vi gå över daggstänkta berg, fallera!
Tjo!
På skärtorsdagen mötte jag upp Joakim, Jonathan och Andreas. Det är tre kära LAKare (det vill säga tre av de fina vännerna i Lunds Akademiska Kör, kören jag sjunger med i) som semestrat i Kenya. Tillsammans åkte vi ut till Karen Blixens kaffeträdgård i utkanten av Nairobi. Karen Blixen var en dansk kvinna som bland annat drev en kaffeplantage och som skrev Out of Africa.
Det var en härligt grön oas vi kom till. Här hade vi en heldag med sällskapsspel, mat o dryck, doftande på blommor och spatserande i trädgården. Måste varit så det kändes att vara på teaparty i trädgårdar i gammal engelsk slottsstil då det begav sig.
Två tjejer jag träffade på mfs-kursen i Göteborg i början av mars kom också förbi. De gör en studie i Naiobi angående kvinnligt entrepenörsskap. Det var skoj att träffa dem och höra hur det gick för dem och deras uppsats.
Kvällen avslutade vi med lite ost, vin och sång "hemma" på mitt hostel, ett ställe där viola och jag bodde förra sommaren, hos en liten god och söt farbror vid namn Andrew. För tilfället var det ingen annan som bodde där vilket innebar att jag hade en hel våning för mig själv med balkong där det passade alldeles utmärkt att klämma i lite extra i refrängerna.
Men om ni tycker vi verkar lata så kan jag berätta att denna slappardag var en dag för rekreation och uppladdning av energi inför vad långfredagen hade att erbjuda. Tidigt på morgonen begav vi oss nämligen till mount Kenya. Även om vi inte tog oss ända till toppen kom vi ända cirka 2800 meter högt upp över havet. Det var skönt med frisk luft och att få känna sig lite svalkad.
Grön och skön natur!
Vår guide hade mycket att berätta om växt- och djurriket på dessa höga höjder. Med på vandringen var även två rangers, då det förekommit fall där turister blivit ihjälptrampade av elefanter. Men elefanterna nöjde sig med att vinka lite glatt på avstånd till oss.
Det fanns vattenfall också!
Det var verkligen en härlig dag! Skönt med en rejäl dagsvandring i ett lugnt och fridfullt tempo med mysiga fikastunder längsmed vägen. Roligt att få sjunga lite också! Tur att Andreas kunde ta sopranstämmorna =).
Tyvärr var det faktiskt för molnigt för att vi skulle kunna se toppen av mount kenya. Därför fick vi nöja oss med att se se den på etiketten då vi avnjöt denna goda öl som avslut på en fin dag.
På påskaftons morgon åkte vi tillbaka med vår vän John till Nairobi. Därifrån tog jag sedan en buss "hem" till Voi igen. Underbart!
På skärtorsdagen mötte jag upp Joakim, Jonathan och Andreas. Det är tre kära LAKare (det vill säga tre av de fina vännerna i Lunds Akademiska Kör, kören jag sjunger med i) som semestrat i Kenya. Tillsammans åkte vi ut till Karen Blixens kaffeträdgård i utkanten av Nairobi. Karen Blixen var en dansk kvinna som bland annat drev en kaffeplantage och som skrev Out of Africa.
Det var en härligt grön oas vi kom till. Här hade vi en heldag med sällskapsspel, mat o dryck, doftande på blommor och spatserande i trädgården. Måste varit så det kändes att vara på teaparty i trädgårdar i gammal engelsk slottsstil då det begav sig.
Två tjejer jag träffade på mfs-kursen i Göteborg i början av mars kom också förbi. De gör en studie i Naiobi angående kvinnligt entrepenörsskap. Det var skoj att träffa dem och höra hur det gick för dem och deras uppsats.
Kvällen avslutade vi med lite ost, vin och sång "hemma" på mitt hostel, ett ställe där viola och jag bodde förra sommaren, hos en liten god och söt farbror vid namn Andrew. För tilfället var det ingen annan som bodde där vilket innebar att jag hade en hel våning för mig själv med balkong där det passade alldeles utmärkt att klämma i lite extra i refrängerna.
Men om ni tycker vi verkar lata så kan jag berätta att denna slappardag var en dag för rekreation och uppladdning av energi inför vad långfredagen hade att erbjuda. Tidigt på morgonen begav vi oss nämligen till mount Kenya. Även om vi inte tog oss ända till toppen kom vi ända cirka 2800 meter högt upp över havet. Det var skönt med frisk luft och att få känna sig lite svalkad.
Grön och skön natur!
Vår guide hade mycket att berätta om växt- och djurriket på dessa höga höjder. Med på vandringen var även två rangers, då det förekommit fall där turister blivit ihjälptrampade av elefanter. Men elefanterna nöjde sig med att vinka lite glatt på avstånd till oss.
Det fanns vattenfall också!
Det var verkligen en härlig dag! Skönt med en rejäl dagsvandring i ett lugnt och fridfullt tempo med mysiga fikastunder längsmed vägen. Roligt att få sjunga lite också! Tur att Andreas kunde ta sopranstämmorna =).
Tyvärr var det faktiskt för molnigt för att vi skulle kunna se toppen av mount kenya. Därför fick vi nöja oss med att se se den på etiketten då vi avnjöt denna goda öl som avslut på en fin dag.
På påskaftons morgon åkte vi tillbaka med vår vän John till Nairobi. Därifrån tog jag sedan en buss "hem" till Voi igen. Underbart!
Glad Påsk!
Hej och Glad Påsk!
Hoppas ni har en riktigt fin påskhelg!
Sist jag skrev var vi ju på kusten, så jag tänker ta vid där och berätta hur vi hade det sen.
Efter några riktigt varma nätter i vår lilla hydda flyttade vi över till ett helt litet hus som låg precis vid havet. Där fanns fläkt. Skönt. Helt underbart vackert och så göttigt med en massa rum, kök o grejer.
Anledningen till att vi kunde flytta dit var att vår vän Tim, som också genomför en studie i Maungu, kom till Diani med sin australiensiska vän Emily som jobbar med samhällsfrågor i Somalia. Vi fyra kunde dela huset. Dessutom kom VÅR holländska vän Maria (ni minns vår vän som vi åkte till Mombasa med och som dessutom jobbar med James och Esmily), och hennes engelske pojkvän Ben (som jag träffade förra sommaren som även han jobbar med wildlife works i Maungu, när han inte jobbar som ingenjör i Kitar) också till Diani. De hade sessutom med sig två spanska vänner. Så vi var ett helt gäng samlade förra helgen i Diani. Mycket trevligt! Tillsammans hade vi en riktigt rolig dansant helkväll på "40 thieves", ett ställe med dansgolv precis vid stranden.
En snorkeltur hann vi också med, riktigt skoj. Att flyta runt under ytan, nynna på "havet är djupt" och spana på färgglada fiskar var en skön avkoppling från plugget.
Snorkelfröknar och en herre
När helgen var slut var det dags för Maria, Ben, Tim, Emily och våra spanska vänner att åka tillbaka till sina respektive håll. Maria och jag bestämde oss för att stanna några dagar till då vi hade god studiemiljö. När vi bara hade oss själva att ta hänsyn till kunde vi helt förkovra oss i studier. Emellan varven övade vi även på att stå på händer i poolen, kanske nog så viktigt =).
I onsdags flög vi från Mombasa till Nairobi, vilket varmt rekommenderas framför buss-skumpandet. Gick lite på marknaden. Tidigt på skärtorsdagsmorgon vinkade jag adjö till Maria, galet snabbt tiden gick innan det var dags för hemfärd för Marias del. Innebär även att vi är halvvägs in på kursen, halva tiden kvar på uppsatsen och halvtid i Kenya för min del.
I skrivande stund sitter jag åter i Voi. Känns så roligt att vara tillbaka! Kom fram med bussen från Nairobi idag precis innan skymning. Hann leka med barnen på Scripture mission innan jag tog påskafton på min lilla kammare.
På skärtorsdagen och långfredagen har jag umgåtts med tre vänner ur min kära kör i Lund som är på semester i Kenya. Ska berätta snart vad vi hittat på. Men nu måste jag säga Godnatt gott folk. Ty imorgon gryr en ny dag, så långt jag vet, och jag behöver sömn innan dess.
Lala salama!
Hoppas ni har en riktigt fin påskhelg!
Sist jag skrev var vi ju på kusten, så jag tänker ta vid där och berätta hur vi hade det sen.
Efter några riktigt varma nätter i vår lilla hydda flyttade vi över till ett helt litet hus som låg precis vid havet. Där fanns fläkt. Skönt. Helt underbart vackert och så göttigt med en massa rum, kök o grejer.
Anledningen till att vi kunde flytta dit var att vår vän Tim, som också genomför en studie i Maungu, kom till Diani med sin australiensiska vän Emily som jobbar med samhällsfrågor i Somalia. Vi fyra kunde dela huset. Dessutom kom VÅR holländska vän Maria (ni minns vår vän som vi åkte till Mombasa med och som dessutom jobbar med James och Esmily), och hennes engelske pojkvän Ben (som jag träffade förra sommaren som även han jobbar med wildlife works i Maungu, när han inte jobbar som ingenjör i Kitar) också till Diani. De hade sessutom med sig två spanska vänner. Så vi var ett helt gäng samlade förra helgen i Diani. Mycket trevligt! Tillsammans hade vi en riktigt rolig dansant helkväll på "40 thieves", ett ställe med dansgolv precis vid stranden.
En snorkeltur hann vi också med, riktigt skoj. Att flyta runt under ytan, nynna på "havet är djupt" och spana på färgglada fiskar var en skön avkoppling från plugget.
Snorkelfröknar och en herre
När helgen var slut var det dags för Maria, Ben, Tim, Emily och våra spanska vänner att åka tillbaka till sina respektive håll. Maria och jag bestämde oss för att stanna några dagar till då vi hade god studiemiljö. När vi bara hade oss själva att ta hänsyn till kunde vi helt förkovra oss i studier. Emellan varven övade vi även på att stå på händer i poolen, kanske nog så viktigt =).
I onsdags flög vi från Mombasa till Nairobi, vilket varmt rekommenderas framför buss-skumpandet. Gick lite på marknaden. Tidigt på skärtorsdagsmorgon vinkade jag adjö till Maria, galet snabbt tiden gick innan det var dags för hemfärd för Marias del. Innebär även att vi är halvvägs in på kursen, halva tiden kvar på uppsatsen och halvtid i Kenya för min del.
I skrivande stund sitter jag åter i Voi. Känns så roligt att vara tillbaka! Kom fram med bussen från Nairobi idag precis innan skymning. Hann leka med barnen på Scripture mission innan jag tog påskafton på min lilla kammare.
På skärtorsdagen och långfredagen har jag umgåtts med tre vänner ur min kära kör i Lund som är på semester i Kenya. Ska berätta snart vad vi hittat på. Men nu måste jag säga Godnatt gott folk. Ty imorgon gryr en ny dag, så långt jag vet, och jag behöver sömn innan dess.
Lala salama!
Sol, (vind) och vatten
Hej hopp!
Igår packade vi vårt pick o pack, sa tack och hej till de glada flickorna som jobbar på holiday village och hoppade på en matatu (liten buss) till mombasa. Vi har nämligen så klokt resonerat att eftersom maria åker hem om redan en vecka (galet fort tiden går) så måste vi ju ta oss till kusten innan dess och då vi skrivit ut våra intervjuer så kan vi ju plugga en del på stranden.
Våra vänner i Maungu träffade vi för middag på måndagkvällen, som utmynnade i en massa dans, mycket fint! Jag kommer träffa dem igen snart, det är inte långt från Voi till Maungu så får hälsa på när jag är åter i Voi. Om inte förns så till den första tjejdagen som ska anordnas (se förra inlägget). Det är alltså inte för sent om man fortfarande vill stödja detta projekt, hör av er isåfall.
På väg till färjeläget i Mombasa stannade vi till på ett megaköpcenter som kallas Nakumatt (minns att vi var på ett sådant för 6 år sen i Nairobi när saker o ting skulle inhandlas till Bogesund House). Här köpte vi de leksaker som ni hjälpt till att samla ihop till och som skolorna ska få. Det blev fotbollar, frisbees och hopprep. Hoppas ni tycker det blir bra, i Maungu letade vi förgäves på marknaden efter leksaker..
En färjefärd, matatutur plus en tuktukresa senre var vi framme vid Diani Beach. Här trivs vi bra! Pluggar och badar omvartannat. En fin kombination. Vi bor i ett litet minihus med två sängar, inte lågt härifrån finns det en byggnad med dusch, toalett och kök. Känns lite som att campa. Mysigt! Men varmt! Finns ingen fläkt så det känns lite tropiskt härinne på rummet må jag säga.
Maria i Diani!
Eftersom vi sparar in på boende så har vi unnat oss att äta på en härlig fiskrestaurang, här är vår måltidsusikt...
...god liksom firren.
Går icke att förneka att detta är en mer (studie?)stimulerande miljö än det schletna rummet på holiday village..Vi får se hur det går. =)
Igår packade vi vårt pick o pack, sa tack och hej till de glada flickorna som jobbar på holiday village och hoppade på en matatu (liten buss) till mombasa. Vi har nämligen så klokt resonerat att eftersom maria åker hem om redan en vecka (galet fort tiden går) så måste vi ju ta oss till kusten innan dess och då vi skrivit ut våra intervjuer så kan vi ju plugga en del på stranden.
Våra vänner i Maungu träffade vi för middag på måndagkvällen, som utmynnade i en massa dans, mycket fint! Jag kommer träffa dem igen snart, det är inte långt från Voi till Maungu så får hälsa på när jag är åter i Voi. Om inte förns så till den första tjejdagen som ska anordnas (se förra inlägget). Det är alltså inte för sent om man fortfarande vill stödja detta projekt, hör av er isåfall.
På väg till färjeläget i Mombasa stannade vi till på ett megaköpcenter som kallas Nakumatt (minns att vi var på ett sådant för 6 år sen i Nairobi när saker o ting skulle inhandlas till Bogesund House). Här köpte vi de leksaker som ni hjälpt till att samla ihop till och som skolorna ska få. Det blev fotbollar, frisbees och hopprep. Hoppas ni tycker det blir bra, i Maungu letade vi förgäves på marknaden efter leksaker..
En färjefärd, matatutur plus en tuktukresa senre var vi framme vid Diani Beach. Här trivs vi bra! Pluggar och badar omvartannat. En fin kombination. Vi bor i ett litet minihus med två sängar, inte lågt härifrån finns det en byggnad med dusch, toalett och kök. Känns lite som att campa. Mysigt! Men varmt! Finns ingen fläkt så det känns lite tropiskt härinne på rummet må jag säga.
Maria i Diani!
Eftersom vi sparar in på boende så har vi unnat oss att äta på en härlig fiskrestaurang, här är vår måltidsusikt...
...god liksom firren.
Går icke att förneka att detta är en mer (studie?)stimulerande miljö än det schletna rummet på holiday village..Vi får se hur det går. =)
Tack för era bidrag!
Hej hej!
I helgen har vi transkriberat våra 33 intervjuer vi genomförde i Mkamenyi och Kale. Så här flitiga har vi varit:
Det tar tid att transkribera! Intervjuerna har varit i snitt 20 minuter långa och utgör runt 4 A4 sidor i utskrivet format.
Esmily tog oss med till hennes mamma i lördags kväll. Det var fint. Mama Rufence bor på andra sidan järnvägen, granne med elefanterna. Man kan lätt förstå vem Esmily ärvt sin kämparglöd ifrån. Hennes mamma tillverkar tegelstenar som hon säljer för 8 kenyanska shilling styck (det vill säga typ 60 öre). Av dessa bygger hon sedan hus som kostar efter hur många tegelstenar hon använt, plus lite till. Nu hade hon nyligen fått sålt ett hus för 6000 shilling vilket är en bra månadslön! Heja mama Rufence!
Här är jag och Esmilys bonusdotter Prudence, bakom min rygg ligger Rufence hem.
Esmilys familj
Stort tack för era bidrag kära ni!
Vi har fått god respons, jätteroligt! Pengarna kommer därför räcka till något större. Igårkväll träffade vi våra vänner för att bestämma hur pengarna bäst ska fördelas.
Tidigare har de anordnat en tjejdag där de samlat tjejerna från byarna och pratat om ditt o datt som kan vara bra att prata om när man är i puberteten och allt är nytt. Nu lyder planen att Esmily och en kvinna till som vi ännu inte träffat, anordnar sådana här dagar några lördagar i rad, så att till slut alla byars flickor fått samma träff. På samlingarna kommer Esmily att prata om vad menstruation innebär och alla flickor kommer få varsin binda varpå de kommer informeras om att sådana kommer finnas tillgängliga på skolorna.
Framförallt de flickor som går på de skolor som ligger en bit ifrån Maungu har mycket svårt att få tillgång till bindor, dels för att det inte finns affärer däruppe och dels för att det är för dyrt. Flickorna använder därför tygstycken, men det är inte särskilt hygieniskt. Bindorna kommer att delas ut av Esmily till en person på varje skola som flickorna kommer veta att de kan gå till och som har deras förtroende så att de inte blygs att fråga efter binda vid behov. I och med att flickorna är unga och tyvärr ofta malnutrierade har de inte särskilt regelbunden mens. Pengarna som vi tillsammans kunnat samla in kommer därför täcka flickornas bindbehov för en lång tid framöver.
Våra vänner blev jätteglada igår och menar att det här är en mycket bra grej att ha samlat in pengar till. Vi ska lösa själva överlämnandet av pengarna genom att James får in pengarna på sitt konto, varje månad kommer han att skicka kvitton på inköpen så vi hålls uppdaterade om hur det går. Esmily får betalt av wildlife works för att genomföra själva utbildningarna så de insamlade pengarna kommer gå oavkortat till bindor. Wildlife works har tänkt tidigare att de skulle driva något sånt här, men hittills inte haft resurser nog..
Vi hoppas att ni tycker att detta blir bra, men annars får ni höra av er så för jag över era pengar igen såklart. Vi pratade med dem om fotbollar till skolorna, men eftersom wildlife works driver en fotbollsskola så berättade de att de redan planerat att dela ut bollar till skolorna de nästkommande veckorna.
Nej, nu ska Maria och jag fortsätta plugga. Vi sitter ute på uteserveringen til vårt lilla boende, här spelas härlig pojkbandsmusik alternativt powerballader hela dagarna. Mycket stimulerande såklart! =)
Här är en bild från voi, från en lodge nära tsavo national park, där maria och jag spenderade en hel dag med (lite) plugg och bad. Vi försökte även klappa elefanterna som kom fram för att dricka vatten på eftermiddagen.
Vi hörs snart!
I helgen har vi transkriberat våra 33 intervjuer vi genomförde i Mkamenyi och Kale. Så här flitiga har vi varit:
Det tar tid att transkribera! Intervjuerna har varit i snitt 20 minuter långa och utgör runt 4 A4 sidor i utskrivet format.
Esmily tog oss med till hennes mamma i lördags kväll. Det var fint. Mama Rufence bor på andra sidan järnvägen, granne med elefanterna. Man kan lätt förstå vem Esmily ärvt sin kämparglöd ifrån. Hennes mamma tillverkar tegelstenar som hon säljer för 8 kenyanska shilling styck (det vill säga typ 60 öre). Av dessa bygger hon sedan hus som kostar efter hur många tegelstenar hon använt, plus lite till. Nu hade hon nyligen fått sålt ett hus för 6000 shilling vilket är en bra månadslön! Heja mama Rufence!
Här är jag och Esmilys bonusdotter Prudence, bakom min rygg ligger Rufence hem.
Esmilys familj
Stort tack för era bidrag kära ni!
Vi har fått god respons, jätteroligt! Pengarna kommer därför räcka till något större. Igårkväll träffade vi våra vänner för att bestämma hur pengarna bäst ska fördelas.
Tidigare har de anordnat en tjejdag där de samlat tjejerna från byarna och pratat om ditt o datt som kan vara bra att prata om när man är i puberteten och allt är nytt. Nu lyder planen att Esmily och en kvinna till som vi ännu inte träffat, anordnar sådana här dagar några lördagar i rad, så att till slut alla byars flickor fått samma träff. På samlingarna kommer Esmily att prata om vad menstruation innebär och alla flickor kommer få varsin binda varpå de kommer informeras om att sådana kommer finnas tillgängliga på skolorna.
Framförallt de flickor som går på de skolor som ligger en bit ifrån Maungu har mycket svårt att få tillgång till bindor, dels för att det inte finns affärer däruppe och dels för att det är för dyrt. Flickorna använder därför tygstycken, men det är inte särskilt hygieniskt. Bindorna kommer att delas ut av Esmily till en person på varje skola som flickorna kommer veta att de kan gå till och som har deras förtroende så att de inte blygs att fråga efter binda vid behov. I och med att flickorna är unga och tyvärr ofta malnutrierade har de inte särskilt regelbunden mens. Pengarna som vi tillsammans kunnat samla in kommer därför täcka flickornas bindbehov för en lång tid framöver.
Våra vänner blev jätteglada igår och menar att det här är en mycket bra grej att ha samlat in pengar till. Vi ska lösa själva överlämnandet av pengarna genom att James får in pengarna på sitt konto, varje månad kommer han att skicka kvitton på inköpen så vi hålls uppdaterade om hur det går. Esmily får betalt av wildlife works för att genomföra själva utbildningarna så de insamlade pengarna kommer gå oavkortat till bindor. Wildlife works har tänkt tidigare att de skulle driva något sånt här, men hittills inte haft resurser nog..
Vi hoppas att ni tycker att detta blir bra, men annars får ni höra av er så för jag över era pengar igen såklart. Vi pratade med dem om fotbollar till skolorna, men eftersom wildlife works driver en fotbollsskola så berättade de att de redan planerat att dela ut bollar till skolorna de nästkommande veckorna.
Nej, nu ska Maria och jag fortsätta plugga. Vi sitter ute på uteserveringen til vårt lilla boende, här spelas härlig pojkbandsmusik alternativt powerballader hela dagarna. Mycket stimulerande såklart! =)
Här är en bild från voi, från en lodge nära tsavo national park, där maria och jag spenderade en hel dag med (lite) plugg och bad. Vi försökte även klappa elefanterna som kom fram för att dricka vatten på eftermiddagen.
Vi hörs snart!
Ut på landsbygden!
I onsdags morse lämnade vi Voi för Maungu med omnejd. Maungu ligger några mil mot kusten till. Här har vi kontakt med några vänner som jag lärde känna i somras. De jobbar med alla möjliga projekt i en ganska stor organisation som heter wildlife works. Några av de projekt de driver innefattar HIV/AIDS utbildning på skolorna i de kringliggande byarna. Vår uppsats handlar om hur ungdomars tankar, känslor och uppfattning kring HIV och kring utbildning om HIV. Vår förhoppning är att våra vänner här ska kunna ha nytta av det vi kommer fram till då det möjligen kan tyddliggöra vad man bör lägga fokus på i HIV-utbildning till ungdomar.
På rasterna dansas det i ring, helt fantastiska kids! De här bilderna är från skolan i Mkamenyi. Till slut hamnade även Maria och jag i ringen =).
Skolorna vi har fått komma till ligger i byarna Mkamenyi och Kale. Ungdomarna här har haft större svårigheter att uttrycka sig på engelska än vad vi upplevde att skolungdomarna i Voi hade. Som väl är har vår vän Esmily kunnat hjälpa oss med översättning.
Här är Maria och Esmily redo för nästa student som kommer för vår intervju.
Under våra promenader till och från skolorna har vi gott sällskap av våra nyfunna kamrater från skolorna. Vi har sjungit och dansat under vägen. Dock är det lite långt att gå hela vägen till Maungu, tur då att det finns piki piki, taximotorcyklar. Fantastiskt att susa fram i denna vackra omgivning, med alla kringliggande berg och grönska! Men de har fått susa fram långsamt, jag lovar mamma=), hjälm var ju inget vi hade med i packningen..
På väg hem från Kale.
Samling på skolgården i Kale.
På väg hem från Kale stannade vi till hos Esmily.
Esmily bor tillsammans med sin dotter samt en bonusdotter som hon tagit hand om. Ett övergivet barn vars föräldrar gått bort i AIDS och vars alkoholiserade faster glömt bort att ge mat. Dessutom tar hon hand om en före detta prostituerad kvinna med son. Förutom detta bedriver Esmily dessutom projekt med kvinnor, där hon uppmutrar dem till att stötta varandra och undervisar i HIV/AIDS-frågor. Hon har berättat för oss att ett stort problem för kvinnorna här är hygienen under deras menstruation, då de inte har råd till sanitetsprodukter.
Emily är en fantastisk, drivande kvinna. Därför undrar vi om ni kanske vill hjälpa Esmily att hjälpa.
En tjuga, femtiolapp eller en hundring kan göra skillnad! Speciellt härnere!
I nästa vecka åker vi ifrån Maungu igen. På måndag eller tisdag planerar vi att köpa in bindor och annat som Esmily kan tänkas behöva i sitt projekt med kvinnorna.
Beroende på hur mycket pengarna räcker till planerar vi även att köpa in fotbollar och hopprep till skolbarnen. De hade inga leksaker på skolgården.
Om ni vill vara med och hjälpa så hör av er så skickar jag kontonummer. Vi kommer vara vid internet hela helgen, håller på att transkribera våra intervjuer..
Hoppas ni mår bra mina fina!
På rasterna dansas det i ring, helt fantastiska kids! De här bilderna är från skolan i Mkamenyi. Till slut hamnade även Maria och jag i ringen =).
Skolorna vi har fått komma till ligger i byarna Mkamenyi och Kale. Ungdomarna här har haft större svårigheter att uttrycka sig på engelska än vad vi upplevde att skolungdomarna i Voi hade. Som väl är har vår vän Esmily kunnat hjälpa oss med översättning.
Här är Maria och Esmily redo för nästa student som kommer för vår intervju.
Under våra promenader till och från skolorna har vi gott sällskap av våra nyfunna kamrater från skolorna. Vi har sjungit och dansat under vägen. Dock är det lite långt att gå hela vägen till Maungu, tur då att det finns piki piki, taximotorcyklar. Fantastiskt att susa fram i denna vackra omgivning, med alla kringliggande berg och grönska! Men de har fått susa fram långsamt, jag lovar mamma=), hjälm var ju inget vi hade med i packningen..
På väg hem från Kale.Samling på skolgården i Kale.På väg hem från Kale stannade vi till hos Esmily.
Esmily bor tillsammans med sin dotter samt en bonusdotter som hon tagit hand om. Ett övergivet barn vars föräldrar gått bort i AIDS och vars alkoholiserade faster glömt bort att ge mat. Dessutom tar hon hand om en före detta prostituerad kvinna med son. Förutom detta bedriver Esmily dessutom projekt med kvinnor, där hon uppmutrar dem till att stötta varandra och undervisar i HIV/AIDS-frågor. Hon har berättat för oss att ett stort problem för kvinnorna här är hygienen under deras menstruation, då de inte har råd till sanitetsprodukter.
Emily är en fantastisk, drivande kvinna. Därför undrar vi om ni kanske vill hjälpa Esmily att hjälpa.
En tjuga, femtiolapp eller en hundring kan göra skillnad! Speciellt härnere!
I nästa vecka åker vi ifrån Maungu igen. På måndag eller tisdag planerar vi att köpa in bindor och annat som Esmily kan tänkas behöva i sitt projekt med kvinnorna.
Beroende på hur mycket pengarna räcker till planerar vi även att köpa in fotbollar och hopprep till skolbarnen. De hade inga leksaker på skolgården.
Om ni vill vara med och hjälpa så hör av er så skickar jag kontonummer. Vi kommer vara vid internet hela helgen, håller på att transkribera våra intervjuer..
Hoppas ni mår bra mina fina!
vattenmelon!
I veckan har Manasse försett oss med goda meloner som vuxit på Bogesund farm! En fröjd att det regnar litegrann i Voi nu, det är så vackert grönt och med tanke på den vattenbrist vi fick se, kanske framförallt i Kasigau i somras, så hoppas vi att regnet gör nytta nu. Så här glada är vi!
I veckan som gått har det varit seminarie för homebased care i Voi-projektet med föräldralösa barn (se gärna hemsidan www.voi-ulricehamn.se). Mama Elisabet, sjuksköterska i Mombasa som Viola och jag fick förmånen att träffa i somras, har varit i Voi för detta seminarie. Väldigt fint att träffa henne och de andra kvinnorna i homebased care gruppen. Från sjukhuset i Lund fick Maria och jag med oss lite materiel till Kenya. Mycket av detta kommer komma till nytta i Voi-projektet och för Elisabet, resten ska vi ta med till en klinik i Marungo där vissa av våra intervjuer kommer äga rum. Tack Lunds sjukhus för allt vi fick med!
På bogesund house har vi varit och hälsat på de 50 förskolebarn som är där på dagarna. Barnen är
lika söta som vanligt, och de dansar o sjunger så fint!
I lördags fick vi skjuts av en nyfunnen vän till Mombasa. Trafiken var galen. Vår vän Maria var en god chaufför. Havet var blått och tygerna fina. En bra dag.
I söndags efter gudstjänsten och pluggplugg firade Maria och jag att vi kommit igång bra denna första vecka i Kenya och med C-uppsatsen. Därför begav vi oss till Lion Hill, där kan man äta gott samtidigt som man kan spana på elefanter. Vi har gott hopp!
Imorgon beger vi oss till Maongo för att påbörja våra intervjuer. Ska berätta mer om vår studie vid senare tillfälle. Kommer sakna vännerna i Voi, men kommer ju åter snart.
Må väl!
I veckan som gått har det varit seminarie för homebased care i Voi-projektet med föräldralösa barn (se gärna hemsidan www.voi-ulricehamn.se). Mama Elisabet, sjuksköterska i Mombasa som Viola och jag fick förmånen att träffa i somras, har varit i Voi för detta seminarie. Väldigt fint att träffa henne och de andra kvinnorna i homebased care gruppen. Från sjukhuset i Lund fick Maria och jag med oss lite materiel till Kenya. Mycket av detta kommer komma till nytta i Voi-projektet och för Elisabet, resten ska vi ta med till en klinik i Marungo där vissa av våra intervjuer kommer äga rum. Tack Lunds sjukhus för allt vi fick med!
På bogesund house har vi varit och hälsat på de 50 förskolebarn som är där på dagarna. Barnen är
lika söta som vanligt, och de dansar o sjunger så fint!
I lördags fick vi skjuts av en nyfunnen vän till Mombasa. Trafiken var galen. Vår vän Maria var en god chaufför. Havet var blått och tygerna fina. En bra dag.
I söndags efter gudstjänsten och pluggplugg firade Maria och jag att vi kommit igång bra denna första vecka i Kenya och med C-uppsatsen. Därför begav vi oss till Lion Hill, där kan man äta gott samtidigt som man kan spana på elefanter. Vi har gott hopp!
Imorgon beger vi oss till Maongo för att påbörja våra intervjuer. Ska berätta mer om vår studie vid senare tillfälle. Kommer sakna vännerna i Voi, men kommer ju åter snart.
Må väl!
Usiku mwema!
En liten aftonhälsning från Voi.
Det är så fint att vara tillbaka och träffa alla här igen! Hela veckan har handlat om kära återseenden och lek med goa barn. Det regnar i princip en skur varje dag, riktigt bra! Det behövs. Maria och jag har kommit igång med pilotintervjuer med skolungdomar. Ser fram emot att fortsätta arbetet med uppsatsen på onsdag. Imorgon tar vi ledigt för att spana in lite djur.
Vi hörs snart, ska försöka uppdatera här lite då och då. Kanske skriver ett resdagboksinlägg med för den som orkar läsa=)
Det är så fint att vara tillbaka och träffa alla här igen! Hela veckan har handlat om kära återseenden och lek med goa barn. Det regnar i princip en skur varje dag, riktigt bra! Det behövs. Maria och jag har kommit igång med pilotintervjuer med skolungdomar. Ser fram emot att fortsätta arbetet med uppsatsen på onsdag. Imorgon tar vi ledigt för att spana in lite djur.
Vi hörs snart, ska försöka uppdatera här lite då och då. Kanske skriver ett resdagboksinlägg med för den som orkar läsa=)
mina goingar!
mjölnargatan
idag har vi varit hos mormor, mycket trevligt! jag och mamma stod på höga stegar och plockade bär från träd, vi åt kvällsmat på solig altan och tittade på salem al fakir på kronprinsessans firande. jag gillar salem! robyn kommer till wow det tycker jag är skoj! just nu jobbar jag möööö! på torsdag blir min första sovmorgon sen i måndags, alltså förra måndagen. börjat 7 varje morgon. morgonstund har guld i... ..mun? nej det vete fåglarna. hujedamig. nu låter jag gnällig men det struntar jag i haha.
lägger up en liten bild med.. har ju ingen kamera för tillfället så blir en gammal en, men icke för det inaktuell -fortfarande världens bästa brudar.
lägger up en liten bild med.. har ju ingen kamera för tillfället så blir en gammal en, men icke för det inaktuell -fortfarande världens bästa brudar.
Protest!
Jag bloggvägrar tills Anna börjar blogga!
en gång är ingen gång
Hola amigos!
Tänkte göra ett första inlägg här. Men som sagt; en gång är ingen gång så det här räknas ju nästan inte. Därför tänker jag inte ha prestationsångest. Det skulle vara mycket lätt annars då anledningarna till att jag bestämt mig för att blogga är några av de suveränaste brudarna jag vet. De bloggar väldigt fint och frekvent. Inspirerad är vad jag är.
Hmm... vad ska jag skriva om då tro? berättar om min dag: haft en ganska fin en. Grupparbete på förmiddagen, en mycket bra föreläsning om diabetes på eftermiddagen. Sen utforskade jag lunds förorter i mina joggingskor och nu har jag precis kommit hem från en musikteorikurs som min körledare håller. Nu inväntar jag ett skypesamtal med Majsen.
Maria och jag var i London i helgen och hälsade på Magnifika Mickan och vi hade en ljuuuvlig helg. Synd att trevligheter går så fort över. Nu väntar pluggpluggpluggpluggg...
Här är Mitch med sin nya kärlek
Här är jag lite kär i maria haha
Fick träffa Karla o Andy i Reading! Den här bilden la jag mest in för att stilla marias o mickans nyfikenhet
Två Goingar i solen med lyxik morotskaka
Tänkte göra ett första inlägg här. Men som sagt; en gång är ingen gång så det här räknas ju nästan inte. Därför tänker jag inte ha prestationsångest. Det skulle vara mycket lätt annars då anledningarna till att jag bestämt mig för att blogga är några av de suveränaste brudarna jag vet. De bloggar väldigt fint och frekvent. Inspirerad är vad jag är.
Hmm... vad ska jag skriva om då tro? berättar om min dag: haft en ganska fin en. Grupparbete på förmiddagen, en mycket bra föreläsning om diabetes på eftermiddagen. Sen utforskade jag lunds förorter i mina joggingskor och nu har jag precis kommit hem från en musikteorikurs som min körledare håller. Nu inväntar jag ett skypesamtal med Majsen.
Maria och jag var i London i helgen och hälsade på Magnifika Mickan och vi hade en ljuuuvlig helg. Synd att trevligheter går så fort över. Nu väntar pluggpluggpluggpluggg...
Här är Mitch med sin nya kärlek
Här är jag lite kär i maria haha
Fick träffa Karla o Andy i Reading! Den här bilden la jag mest in för att stilla marias o mickans nyfikenhet
Två Goingar i solen med lyxik morotskaka
