Glad Påsk och Gott Nytt År!
Hej kära vänner och familj. Jag för lite anteckningar över det jag upplever främst på sjukhuset i Nepal. Det är skönt att skriva av sig lite och bra sätt att minnas den här tiden på. En del av er har hört av sig och frågat hur vi har det. Tänkte att jag därför lägger upp anteckningarna här på min gamla blogg, välkomna att läsa och hojta gärna till om ni vill bolla något med mig av det jag skrivit ner.. Lite sjukhusspråk kommer garanterat slinka in, ursäkta för det.
På långfredagen begav jag och min kollega, tillika klasskamrat, Hanna oss till Kathmandu i Nepal. Här väntar oss nu cirka en månads praktik inom barnkliniken på Tribhuvan Teaching Hospital. Vi landade i Kathmandu på påskafton och på påskdagens morgon var vi välkomna till ”introduktionsfrukost” utav hotellet som vi checkat in på i stadsdelen Thamel. Vi fick på påskdagens morgon äta frukost med Dr Yurganda från sjukhuset som förestår det hotell där Hanna och jag bor. Vi fick tipset att bo här utav läkarstudenter som också varit här ifrån Göteborgs universitet för att skriva uppsats. Det har varit roligt att få umgås med dessa fina personer och de har lärt oss allt de kan om Nepal innan de nu dragit ut på vandringar innan hemfärd. Introduktionsfrukosten var extra festlig men sedan blev vi glatt överraskade när vi förstod att det i princip var samma frukost till vardags: nepalesiska rotis (ett slags ojäst bröd av typ chapatistyle), ägg av valfritt format, pannkaka med honung och currystekta potatisar med massa koriander. Frukostdrycken består av mangojuice och nepalesiskt te masala. Teet i Nepal påminner mig väldigt mycket om Kenya. Svart starkt te som kokas i mycket mjölk, med massa kryddor och socker. Minns att Viola och jag på vår sjukhuspraktik i Kenya drack detta te som lunch ihop med de andra sjuksköterskorna..
Efter frukosten på påskdagen guidade en snäll farbror oss fram genom morgontrafiken till en lokal minibuss som vi hoppade på och kom fram till sjukhuset. Till att börja med skulle vi möta koordinatorerna för internationella studenter på sjukhuset: Mandira och Pardip. Det visade sig att vi var en timme tidiga så vi passade på att skaffa fram passfoto till id-kort vi behövde på sjukhuset. En kille på ”Top studio” i ett av alla stånd längsmed gatan fotade av mig, efter att först ha justerat några av mina lockar så att de hamnade bakom öronen. När jag frågade hur lång tid det skulle ta att framkalla fotona frågade han ”går det bra att du kommer tillbaka ikväll?” Jag blev lite förvånad eftersom det stod på skylten till ”Top studio” att det skulle ta 5 minuter att få korten. Vi kom överens om att jag skulle komma tillbaka och hämta fotona kl 15. När jag sen kom för att hämta resultatet hade han retuscherat bort mina lockar och färgat mitt hår. Det ser ut som att jag har en mössa på kortet och inget hår alls. Haha! Jag log, sa tack och undrade i mitt stilla sinne hur jag hade sett ut om jag hade hämtat ut korten ännu senare.
Hur som helst, tillbaka till på koordinatorns kontor fick vi vänta i omgångar och dricka te och vänta lite till innan alla papper var ordnade med. Efter en snabb rundtur på sjukhuset lämnades vi av på barnavdelningen, paediatric ward, och praktiken kunde starta. Såhär i början har vi fullt sjå att försöka hänga med i språket. Även om våra nya kollegor är jätteduktiga på engelska så kan vi ha svårt att förstå varandra, Nepalesisk och svensk engelsk dialekt skiljer sig ganska mycket. Jag får tänka till ordentligt i de snabba ronderna, namn på diagnoser och mediciner hoppar fram och tillbaka mellan sjuksköterskorna. Till exempel tog det ett tag för mig att förstå att ”manyditis” inte alls var någon sjukdom jag borde ha koll på utan att de hela tiden pratade om meningit, hjärnhinneinflammation. Fler saker som kan förvirra är att Fahrenheit används samt att Nepal har en egen almanacka, så det är svårt att utläsa av journalerna hur gamla barnen är eller när de lades in. 13e April firade vi nyår i Nepal, då startade år 2073.
Det talas såklart nepalesiska överlag men det finns gott om läkar- och sjuksköterskestudenter på sjukhuset eftersom Tribhuvan är ett universitetssjukhus. De läser all undervisning på nepalesiska så många av personalen är vana att prata engelska. Att möta barn innebär ju ofta att det uppstår nya språk i stunden så vi förstår varandra ganska bra också. Alla är så vänliga och jag känner otroligt stor tacksamhet över att vi får vara här på praktik. Sjuksköterskorna på tribhuvan teaching hostel arbetar 6 dagar i veckan. De arbetar 2 kvällspass, 2 dagpass, 2 nattpass, en dag ledigt och så går det runt. Dagpassen varar mellan kl 8-16, kvällspassen 12-20 och nattpassen 20-08. Med tanke på så många timmar och dagar i veckan är det inte konstigt att de tar lunchrast 1,5 timme mellan kl 12-13.30. På så vis överlappar dag och kvällspersonalen varandra så att de i lugn och ro kan äta och vila. När jag berättar att det hemma i sverige är vanligt att vi inte hinner ta lunchrast blir de smått chockade. Sjuksköterskorna har oftast blivit förflyttade till pediatriken från i princip vilken avdelning som helst. Cheferna bestämmer helt enkelt vart personalen behövs bäst. Många kan komma direkt till barnsjukvården från äldrevården eller kirurgin. Det är stor konkurrens att få arbeta på teaching hospital och jag förstår varför. Här finns fokus på att lära varandra och dela med sig av erfarenheter. När det en dag kom in ett spädbarn med en specifik behandlingsmetod och en sjuksköterskestudent var osäker kring handhavandet av detta, ordnades det snabbt och lätt med en undervisning kring ämnet. Lektionen skedde på plats inne hos patienten och dennes föräldrar och alla andra patienter på salen. Kanske inte så det hade hanterats hemma, men här finns ju tyvärr ännu mindre möjlighet till integritet och familjen verkade inte alls bekymrade över att få vara fokus för lärotillfälle. Andra lärotillfällen tas och ges lite då och då. Hanna och jag har kunnat vara med på flera presentationer av olika diagnoser och behandlingar som sjuksköterskstudenter hållit i på lugnare stunder under dagen. En sjuksköterska som studerat amningsteknik lite närmre tog sig gärna tid en timme och lärde Hanna och mig allt hon kunde komma på. De resonerar att de ju är ett universitetssjukhus och att alla borde få ta del av detta, oavsett varifrån en kommer. Självklart egentligen, men så välkomna vi känner oss tack vare det.
Tribhuvan Teaching Hospital är det största sjukhuset i Kathmandu med sina 22 olika kliniker. Det är både statligt och privat, det finns möjlighet för alla att antingen läggas in på ”general beds” eller uppgradera sig till ett fyrbäddsrum eller dubbelrum för en extra summa och då heter det att en ligger på ”private beds.” Men många hamnar i princip i en personlig konkurs av att bli sjuk eller att ens barn blir sjukt. Varje morgon går sjuksköterskorna runt på avdelningen och antecknar vad varje barn har för mediciner och vad som fattas dem. Sedan får föräldern denna lapp som en inköpslista och får själva gå till närmsta apotek för att köpa det deras barn behöver för tänkbara läkemedel. Även sprutor, kanyler, sonder och handsprit är exempel på sådant som föräldrarna själva måste köpa för sitt barns vårds räkning. Handsprit anses därför enbart nödvändig för föräldrar till nyfödda barn att inhandla eftersom de minsta är som mest infektionskänsliga. Alla barn som är äldre än några veckor får således klara sig utan personal som spritar sig om händerna. Det är alltså personalens handsprit som föräldrarna går och köper. Jag frågade vad som händer om ett barns föräldrar inte har råd att betala mediciner. En sjuksköterska förklarade för mig att det finns tre platser inom barnsjukvården som kallas för ”free beds” där barn får vårdas vars föräldrar inte kan betala sjukhusräkningen. Däremot mediciner kan sjukvården inte stå för. Men har familjen tur så finns det någon välgörenhetsfond som kan bidra med pengar till medicinen. Vidare förklarade hon att om något akut inträffar så används självklart den medicin och annan nödvändig utrustning direkt till barnet utan att föräldrar krävs på betalning före. Men ganska ofta händer det att föräldrarna i efterhand inte kan ersätta de akutmedicinerna som gått åt till deras barn, vilket leder till att akutmediciner ibland är en bristvara vilket såklart utgör en stor utmaning för patientsäkerheten. När jag frågade hur en familjs ekonomi påverkas utav sjukvårdens omkostnader så förklarade en sjuksköterska för mig att en genomsnittlig lön för en förälder oftast inte räcker för att betala mediciner och sjukvård till ett barn som blivit allvarligt sjuk. Dessutom måste ju en förälder vara på sjukhuset under barnets sjukhusvistelse vilket gör att familjen går miste om en inkomst. Ett vårddygn på pediatriska intensivvårdsavdelningen kostar runt 5000 Rupies per dygn, mer eller mindre beroende på barnets tillstånd och vårdbehov såklart. En genomsnittlig lön är cirka 15 000 Rupies. På tre dygn har alltså hela månadslönen gått åt till omkostnader av sitt sjuka barn. Det är inte ovanligt att patienter registreras som LA, vilket betyder ”Left against medical advice”, helt enkelt för att de inte längre har råd att vårda sitt barn. Eller så har de fått en så dålig prognos att de inte känner att det längre känns lönt att fortsätta sjukhusvistelsen. Vi har träffat på patienter vars i det närmsta akuta operationer blivit uppskjutna på grund utav att föräldrarna inte kunnat betala operationen i förväg. Efter en kort tid på sjukhuset började jag tänka på att det är betydligt fler pojkar på avdelningarna jämfört med flickor. För spädbarn innebär det en riskfaktor att vara kille, de drabbas oftare av neonatal sepsis. Men det finns ju otroligt många andra diagnoser hos barnen som är inlagda på vårdavdelningarna. Häromdagen läste jag igenom ett protokoll över statistik på hur vårdplatserna fördelats över pediatrikens intensivvårdsavdelning den senaste månaden. Det visade sig att det varje dag i 25 dagar i sträck varit övervägande pojkar inlagda, ca 75% pojkar de flesta vårddygnen. Mycket försynt vågade jag fråga en sjuksköterska om hon visste vad det kunde bero på att så många fler pojkar vårdades på sjukhus jämfört med flickor. Hon svarade precis det som jag väl misstänkte; att hon absolut trodde att föräldrar i högre utsträckning vill satsa på sina söner då det enligt nepalesisk tradition är så att sönerna stannar i hemmet hos föräldrarna livet ut. Döttrarna flyttar till sina män när de har gift sig.
På tal om giftermål så bär många kvinnor ett rött märke högt upp i hjässan som kallas för sindhur. Dessutom bär många ett rött halsband, kallat pote. Dessa tecken är symboler för att en är gift. Det är kanske därför inte så konstigt att det är en fråga som är poppis att ställa till mig och Hanna, huruvida vi är gifta eller ej. Alltså inte med varandra, men ni fattar. På oss syns ju inga sådana tecken. Dock har vi fått varsitt rött halsband utav en av ”head nurse” på pediatriska intensivvårdsavdelnungen, men Mirna som hon heter tycker nog bara att vi borde kunna få ha på oss ett fint rött halsband oavsett om vi är gifta eller ej. För så uppfattar jag människorna här. Det spelar ingen större roll vilken religion en har eller varifrån någon kommer. 80% av befolkningen är hinduer, men det känns som att precis alla religioner och trosuppfattningar av alla slag är välkomna. När vi kom var det ju påsk och även fast det inte firades här fick vi en hel del gladpåsk-tillrop. Sedan har även nepalesiskt nyår firats här, samt flera olika festivaler till hyllning av olika Gudar och på restaurangen vi satt på en kväll spelades julmusik, så det känns verkligen som en blandning av kulturer och traditioner.
Vi har hittills fått göra praktik både på barnavdelning, neonatal intensivvårdsavdelning, barnintensivvårdsavdelning samt på barnakuten.
Barnavdelningen består av 30 bäddar för medicinpatienter plus 6 stycken kirurgplatser i ett separat rum samt ytterligare 6 st platser i en liten mini-unit för nyfödda och prematura barn. Det finns ingen plats för föräldrasängar överhuvudtaget utan föräldrarna sover i samma säng som barnen. Det finns varken skiljeväggar eller skynken emellan patientsängarna och barnen med meningit som är ljud-och ljuskänsliga kan vara granne med ett skrikande barn. För föräldrarna som har sina barn inlagda på intensivvårdsavdelningarna sover de direkt på en matta på golvet i väntrummet tillsammans med alla andra föräldrar. Besökstiderna är satta till en timme på morgonen, en timme på eftermiddagen och en timme på kvällen. På barnavdelningen finns det en pump för iv-vätskor som används vid extra potenta läkemedel, resten av droppen hänger fritt. Det finns heller inga övervakningsenheter. På intensivvårdsavdelningarna finns det däremot mycket utrustning som vi känner igen ifrån svensk sjukvård och här fungerar restriktioner kring hygien bra.
Mycket av känslorna jag bär på just nu känns väl igen ifrån praktikperioden i Kenya. Det går inte att beskriva det utan att låta totalt klyschig, och jag vet att ni alla förstår precis vad jag menar och att detta inte behöver sägas högt. Men nu skriver jag det ändå. Det är tuffa pix att vara ett barn i sjukvården på den här sidan jorden. Vi har sett flera medicinska åtgärder utföras på barn med mycket bristfällig tillgång till smärtlindring där vi i Sverige hade sövt ned barnet. Till exempel drogs ett thoraxdrän och ett nytt lades in på ett fullt vaket och konstant skrikande 4-årigt barn. Det är otroligt svårt att stå bredvid, veta att detta aldrig hade hänt i Sverige. Dessutom utan att föräldrarna fick vara med på salen och trösta pojken. Även ett spädbarn fick en ny CVK inlagd. Vena Femoralis, ljumskvenen, frilades (alltså man skar upp för att lättare hitta venen) och under två timmar trixades CVK:n in. Det enda jag kunde göra var att lysa upp för kirurgen med en telefons inbyggda ficklampsfunktion eftersom belysningen var så dålig där på salen. Spädbarnet skulle fått smärtlindring i PVK:n men den hade slutat fungera. Lite socker på en kompress i munnen och lite midazolamdroppar på bomullstuss i näsan fick utgöra smärtlindringen. Otroligt imponerande av kirurgen att till slut kunna få till CVK-inläggningen med ergonomiska svårigheter och den knappa belysningen. Barnen verkar trots detta inte speciellt rädda för oss sjukvårdspersonal. Jag tror inte det beror på att de hyser ”för stor” respekt för läkarna och sjuksköterskorna heller. Sjukhushierarkin som jag tyckte var så jobbigt att se i Kenya är inte alls lika stor här. I Kenya kunde mammorna ofta få skäll för att de lyckats göra sina barn sjuka och sjuksköterskans ord var lag, en roll som jag tyckte var riktigt jobbig att hamna i då. Här på sjukhuset tycker jag det råder ett öppet och varmt klimat. Det verkar som att föräldrar kan ställa frågor till läkare utan konstigheter och likaså upplever jag att det känns lätt att fråga när jag inte förstår och att vi ofta hamnar i intressanta samtal kring hur sjukvården ser ut här och i Sverige och om allt möjligt annat.
Nu skriver jag inte mer denna gång. Tack och hej! KRAM! Hoppas ni alla mår bra!
På långfredagen begav jag och min kollega, tillika klasskamrat, Hanna oss till Kathmandu i Nepal. Här väntar oss nu cirka en månads praktik inom barnkliniken på Tribhuvan Teaching Hospital. Vi landade i Kathmandu på påskafton och på påskdagens morgon var vi välkomna till ”introduktionsfrukost” utav hotellet som vi checkat in på i stadsdelen Thamel. Vi fick på påskdagens morgon äta frukost med Dr Yurganda från sjukhuset som förestår det hotell där Hanna och jag bor. Vi fick tipset att bo här utav läkarstudenter som också varit här ifrån Göteborgs universitet för att skriva uppsats. Det har varit roligt att få umgås med dessa fina personer och de har lärt oss allt de kan om Nepal innan de nu dragit ut på vandringar innan hemfärd. Introduktionsfrukosten var extra festlig men sedan blev vi glatt överraskade när vi förstod att det i princip var samma frukost till vardags: nepalesiska rotis (ett slags ojäst bröd av typ chapatistyle), ägg av valfritt format, pannkaka med honung och currystekta potatisar med massa koriander. Frukostdrycken består av mangojuice och nepalesiskt te masala. Teet i Nepal påminner mig väldigt mycket om Kenya. Svart starkt te som kokas i mycket mjölk, med massa kryddor och socker. Minns att Viola och jag på vår sjukhuspraktik i Kenya drack detta te som lunch ihop med de andra sjuksköterskorna..
Efter frukosten på påskdagen guidade en snäll farbror oss fram genom morgontrafiken till en lokal minibuss som vi hoppade på och kom fram till sjukhuset. Till att börja med skulle vi möta koordinatorerna för internationella studenter på sjukhuset: Mandira och Pardip. Det visade sig att vi var en timme tidiga så vi passade på att skaffa fram passfoto till id-kort vi behövde på sjukhuset. En kille på ”Top studio” i ett av alla stånd längsmed gatan fotade av mig, efter att först ha justerat några av mina lockar så att de hamnade bakom öronen. När jag frågade hur lång tid det skulle ta att framkalla fotona frågade han ”går det bra att du kommer tillbaka ikväll?” Jag blev lite förvånad eftersom det stod på skylten till ”Top studio” att det skulle ta 5 minuter att få korten. Vi kom överens om att jag skulle komma tillbaka och hämta fotona kl 15. När jag sen kom för att hämta resultatet hade han retuscherat bort mina lockar och färgat mitt hår. Det ser ut som att jag har en mössa på kortet och inget hår alls. Haha! Jag log, sa tack och undrade i mitt stilla sinne hur jag hade sett ut om jag hade hämtat ut korten ännu senare.
Hur som helst, tillbaka till på koordinatorns kontor fick vi vänta i omgångar och dricka te och vänta lite till innan alla papper var ordnade med. Efter en snabb rundtur på sjukhuset lämnades vi av på barnavdelningen, paediatric ward, och praktiken kunde starta. Såhär i början har vi fullt sjå att försöka hänga med i språket. Även om våra nya kollegor är jätteduktiga på engelska så kan vi ha svårt att förstå varandra, Nepalesisk och svensk engelsk dialekt skiljer sig ganska mycket. Jag får tänka till ordentligt i de snabba ronderna, namn på diagnoser och mediciner hoppar fram och tillbaka mellan sjuksköterskorna. Till exempel tog det ett tag för mig att förstå att ”manyditis” inte alls var någon sjukdom jag borde ha koll på utan att de hela tiden pratade om meningit, hjärnhinneinflammation. Fler saker som kan förvirra är att Fahrenheit används samt att Nepal har en egen almanacka, så det är svårt att utläsa av journalerna hur gamla barnen är eller när de lades in. 13e April firade vi nyår i Nepal, då startade år 2073.
Det talas såklart nepalesiska överlag men det finns gott om läkar- och sjuksköterskestudenter på sjukhuset eftersom Tribhuvan är ett universitetssjukhus. De läser all undervisning på nepalesiska så många av personalen är vana att prata engelska. Att möta barn innebär ju ofta att det uppstår nya språk i stunden så vi förstår varandra ganska bra också. Alla är så vänliga och jag känner otroligt stor tacksamhet över att vi får vara här på praktik. Sjuksköterskorna på tribhuvan teaching hostel arbetar 6 dagar i veckan. De arbetar 2 kvällspass, 2 dagpass, 2 nattpass, en dag ledigt och så går det runt. Dagpassen varar mellan kl 8-16, kvällspassen 12-20 och nattpassen 20-08. Med tanke på så många timmar och dagar i veckan är det inte konstigt att de tar lunchrast 1,5 timme mellan kl 12-13.30. På så vis överlappar dag och kvällspersonalen varandra så att de i lugn och ro kan äta och vila. När jag berättar att det hemma i sverige är vanligt att vi inte hinner ta lunchrast blir de smått chockade. Sjuksköterskorna har oftast blivit förflyttade till pediatriken från i princip vilken avdelning som helst. Cheferna bestämmer helt enkelt vart personalen behövs bäst. Många kan komma direkt till barnsjukvården från äldrevården eller kirurgin. Det är stor konkurrens att få arbeta på teaching hospital och jag förstår varför. Här finns fokus på att lära varandra och dela med sig av erfarenheter. När det en dag kom in ett spädbarn med en specifik behandlingsmetod och en sjuksköterskestudent var osäker kring handhavandet av detta, ordnades det snabbt och lätt med en undervisning kring ämnet. Lektionen skedde på plats inne hos patienten och dennes föräldrar och alla andra patienter på salen. Kanske inte så det hade hanterats hemma, men här finns ju tyvärr ännu mindre möjlighet till integritet och familjen verkade inte alls bekymrade över att få vara fokus för lärotillfälle. Andra lärotillfällen tas och ges lite då och då. Hanna och jag har kunnat vara med på flera presentationer av olika diagnoser och behandlingar som sjuksköterskstudenter hållit i på lugnare stunder under dagen. En sjuksköterska som studerat amningsteknik lite närmre tog sig gärna tid en timme och lärde Hanna och mig allt hon kunde komma på. De resonerar att de ju är ett universitetssjukhus och att alla borde få ta del av detta, oavsett varifrån en kommer. Självklart egentligen, men så välkomna vi känner oss tack vare det.
Tribhuvan Teaching Hospital är det största sjukhuset i Kathmandu med sina 22 olika kliniker. Det är både statligt och privat, det finns möjlighet för alla att antingen läggas in på ”general beds” eller uppgradera sig till ett fyrbäddsrum eller dubbelrum för en extra summa och då heter det att en ligger på ”private beds.” Men många hamnar i princip i en personlig konkurs av att bli sjuk eller att ens barn blir sjukt. Varje morgon går sjuksköterskorna runt på avdelningen och antecknar vad varje barn har för mediciner och vad som fattas dem. Sedan får föräldern denna lapp som en inköpslista och får själva gå till närmsta apotek för att köpa det deras barn behöver för tänkbara läkemedel. Även sprutor, kanyler, sonder och handsprit är exempel på sådant som föräldrarna själva måste köpa för sitt barns vårds räkning. Handsprit anses därför enbart nödvändig för föräldrar till nyfödda barn att inhandla eftersom de minsta är som mest infektionskänsliga. Alla barn som är äldre än några veckor får således klara sig utan personal som spritar sig om händerna. Det är alltså personalens handsprit som föräldrarna går och köper. Jag frågade vad som händer om ett barns föräldrar inte har råd att betala mediciner. En sjuksköterska förklarade för mig att det finns tre platser inom barnsjukvården som kallas för ”free beds” där barn får vårdas vars föräldrar inte kan betala sjukhusräkningen. Däremot mediciner kan sjukvården inte stå för. Men har familjen tur så finns det någon välgörenhetsfond som kan bidra med pengar till medicinen. Vidare förklarade hon att om något akut inträffar så används självklart den medicin och annan nödvändig utrustning direkt till barnet utan att föräldrar krävs på betalning före. Men ganska ofta händer det att föräldrarna i efterhand inte kan ersätta de akutmedicinerna som gått åt till deras barn, vilket leder till att akutmediciner ibland är en bristvara vilket såklart utgör en stor utmaning för patientsäkerheten. När jag frågade hur en familjs ekonomi påverkas utav sjukvårdens omkostnader så förklarade en sjuksköterska för mig att en genomsnittlig lön för en förälder oftast inte räcker för att betala mediciner och sjukvård till ett barn som blivit allvarligt sjuk. Dessutom måste ju en förälder vara på sjukhuset under barnets sjukhusvistelse vilket gör att familjen går miste om en inkomst. Ett vårddygn på pediatriska intensivvårdsavdelningen kostar runt 5000 Rupies per dygn, mer eller mindre beroende på barnets tillstånd och vårdbehov såklart. En genomsnittlig lön är cirka 15 000 Rupies. På tre dygn har alltså hela månadslönen gått åt till omkostnader av sitt sjuka barn. Det är inte ovanligt att patienter registreras som LA, vilket betyder ”Left against medical advice”, helt enkelt för att de inte längre har råd att vårda sitt barn. Eller så har de fått en så dålig prognos att de inte känner att det längre känns lönt att fortsätta sjukhusvistelsen. Vi har träffat på patienter vars i det närmsta akuta operationer blivit uppskjutna på grund utav att föräldrarna inte kunnat betala operationen i förväg. Efter en kort tid på sjukhuset började jag tänka på att det är betydligt fler pojkar på avdelningarna jämfört med flickor. För spädbarn innebär det en riskfaktor att vara kille, de drabbas oftare av neonatal sepsis. Men det finns ju otroligt många andra diagnoser hos barnen som är inlagda på vårdavdelningarna. Häromdagen läste jag igenom ett protokoll över statistik på hur vårdplatserna fördelats över pediatrikens intensivvårdsavdelning den senaste månaden. Det visade sig att det varje dag i 25 dagar i sträck varit övervägande pojkar inlagda, ca 75% pojkar de flesta vårddygnen. Mycket försynt vågade jag fråga en sjuksköterska om hon visste vad det kunde bero på att så många fler pojkar vårdades på sjukhus jämfört med flickor. Hon svarade precis det som jag väl misstänkte; att hon absolut trodde att föräldrar i högre utsträckning vill satsa på sina söner då det enligt nepalesisk tradition är så att sönerna stannar i hemmet hos föräldrarna livet ut. Döttrarna flyttar till sina män när de har gift sig.
På tal om giftermål så bär många kvinnor ett rött märke högt upp i hjässan som kallas för sindhur. Dessutom bär många ett rött halsband, kallat pote. Dessa tecken är symboler för att en är gift. Det är kanske därför inte så konstigt att det är en fråga som är poppis att ställa till mig och Hanna, huruvida vi är gifta eller ej. Alltså inte med varandra, men ni fattar. På oss syns ju inga sådana tecken. Dock har vi fått varsitt rött halsband utav en av ”head nurse” på pediatriska intensivvårdsavdelnungen, men Mirna som hon heter tycker nog bara att vi borde kunna få ha på oss ett fint rött halsband oavsett om vi är gifta eller ej. För så uppfattar jag människorna här. Det spelar ingen större roll vilken religion en har eller varifrån någon kommer. 80% av befolkningen är hinduer, men det känns som att precis alla religioner och trosuppfattningar av alla slag är välkomna. När vi kom var det ju påsk och även fast det inte firades här fick vi en hel del gladpåsk-tillrop. Sedan har även nepalesiskt nyår firats här, samt flera olika festivaler till hyllning av olika Gudar och på restaurangen vi satt på en kväll spelades julmusik, så det känns verkligen som en blandning av kulturer och traditioner.
Vi har hittills fått göra praktik både på barnavdelning, neonatal intensivvårdsavdelning, barnintensivvårdsavdelning samt på barnakuten.
Barnavdelningen består av 30 bäddar för medicinpatienter plus 6 stycken kirurgplatser i ett separat rum samt ytterligare 6 st platser i en liten mini-unit för nyfödda och prematura barn. Det finns ingen plats för föräldrasängar överhuvudtaget utan föräldrarna sover i samma säng som barnen. Det finns varken skiljeväggar eller skynken emellan patientsängarna och barnen med meningit som är ljud-och ljuskänsliga kan vara granne med ett skrikande barn. För föräldrarna som har sina barn inlagda på intensivvårdsavdelningarna sover de direkt på en matta på golvet i väntrummet tillsammans med alla andra föräldrar. Besökstiderna är satta till en timme på morgonen, en timme på eftermiddagen och en timme på kvällen. På barnavdelningen finns det en pump för iv-vätskor som används vid extra potenta läkemedel, resten av droppen hänger fritt. Det finns heller inga övervakningsenheter. På intensivvårdsavdelningarna finns det däremot mycket utrustning som vi känner igen ifrån svensk sjukvård och här fungerar restriktioner kring hygien bra.
Mycket av känslorna jag bär på just nu känns väl igen ifrån praktikperioden i Kenya. Det går inte att beskriva det utan att låta totalt klyschig, och jag vet att ni alla förstår precis vad jag menar och att detta inte behöver sägas högt. Men nu skriver jag det ändå. Det är tuffa pix att vara ett barn i sjukvården på den här sidan jorden. Vi har sett flera medicinska åtgärder utföras på barn med mycket bristfällig tillgång till smärtlindring där vi i Sverige hade sövt ned barnet. Till exempel drogs ett thoraxdrän och ett nytt lades in på ett fullt vaket och konstant skrikande 4-årigt barn. Det är otroligt svårt att stå bredvid, veta att detta aldrig hade hänt i Sverige. Dessutom utan att föräldrarna fick vara med på salen och trösta pojken. Även ett spädbarn fick en ny CVK inlagd. Vena Femoralis, ljumskvenen, frilades (alltså man skar upp för att lättare hitta venen) och under två timmar trixades CVK:n in. Det enda jag kunde göra var att lysa upp för kirurgen med en telefons inbyggda ficklampsfunktion eftersom belysningen var så dålig där på salen. Spädbarnet skulle fått smärtlindring i PVK:n men den hade slutat fungera. Lite socker på en kompress i munnen och lite midazolamdroppar på bomullstuss i näsan fick utgöra smärtlindringen. Otroligt imponerande av kirurgen att till slut kunna få till CVK-inläggningen med ergonomiska svårigheter och den knappa belysningen. Barnen verkar trots detta inte speciellt rädda för oss sjukvårdspersonal. Jag tror inte det beror på att de hyser ”för stor” respekt för läkarna och sjuksköterskorna heller. Sjukhushierarkin som jag tyckte var så jobbigt att se i Kenya är inte alls lika stor här. I Kenya kunde mammorna ofta få skäll för att de lyckats göra sina barn sjuka och sjuksköterskans ord var lag, en roll som jag tyckte var riktigt jobbig att hamna i då. Här på sjukhuset tycker jag det råder ett öppet och varmt klimat. Det verkar som att föräldrar kan ställa frågor till läkare utan konstigheter och likaså upplever jag att det känns lätt att fråga när jag inte förstår och att vi ofta hamnar i intressanta samtal kring hur sjukvården ser ut här och i Sverige och om allt möjligt annat.
Nu skriver jag inte mer denna gång. Tack och hej! KRAM! Hoppas ni alla mår bra!
